I essäsamlingen Dödsmasker skriver Nils Erik Forsgård om döden och döendet ur många perspektiv: personligt, etiskt, statistiskt, historiskt, idéhistoriskt, litterärt, musikaliskt. Här finns nästan allt som kan uppbådas om ämnet ur otaliga källor och synvinklar: antika, medicinska, patologiska, ekonomiska, kulturella, juridiska, kristna, judiska, etiska och estetiska.

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.