Den 1 september 1939 inleds andra världskriget och Astrid Lindgren skriver i sin nystartade dagbok: ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!” Sedan fortsätter hon ända fram till freden att göra reda för kriget genom tidningsklipp kompletterat med den information hon får sig till livs på brevcensuren där hon arbetar.

Krigsdagboken i original består av 17 böcker och det som är utgivet är främst Astrid Lindgrens texter och kommentarer till tidningsurklippen hon samlat. Bokens utgivare har alltså lagt fokus på Astrid Lindgrens texter medan hon själv lade fokus på det tidningarna skrev. Utgivaren har samlat de urklipp som är direkt kommenterade men hoppat över de klipp som inte nämns. Det är ett naturligt urval, det är ju Astrid Lindgrens tankar vi är intresserade av, vi vet ju redan vad som hände i kriget. Trots det begripliga i urvalet kan jag tycka att det är lite synd. Tidningsklippen ger en verklighetsprägel och en nu-känsla som många andra källor saknar och när nu någon bemödat sig med att samla allt i realtid hade man gärna tagit del av alltihop.

De klipp som ändå tagits med i boken samlas i sjok här och där vilket gör att man får bläddra fram och tillbaka om man vill läsa Astrid Lindgrens kommenterar i direkt anslutning till klippen. Anledningen till att jag vill ha alltihop, och i rätt ordning, är förstås att det här är en så annorlunda krigsskildring och aldrig tidigare har jag läst något som fått mig att leva mig in i hur kriget upplevdes i Sverige. Den där gnagande oron över att kriget skall sprida sig också hit, det dåliga samvetet över att ha det så bra när alla andra lider och funderingar över när vanvettet skall ta slut: nästa år måste det väl bli fred?

Astrid Lindgren är ännu inte någon känd barnboksförfattare under kriget men man känner igen hennes stil och ton. Det är också under den här perioden som hon debuterar och i slutet av dagboken finns tankar kring skrivandet och hur skrivandet fungerar som en tillflyktsort för henne och som en räddningsplanka undan tristessen när hon blir sängliggande med ett benbrott.

Kerstin Ekman har skrivit ett förord till boken och Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman har transkriberat dagböckerna och skrivit ett efterord.