Recension

: Gestaltlagarna
Gestaltlagarna Jonas Brun
2015
Pequod Press
8/10

”Vissa handlingar är oförsvarliga, liksom vissa utsagor”

Utgiven 2015
ISBN 9789186617301
Sidor 64

Om författaren

Jonas Brun är född 1979 och har vuxit upp i Vällingby. Han har gått skrivarutbildningen på Biskops Arnö folkhögskola, och arbetar som psykolog. 2004 debuterade han med Den andra tiden. För romanen Skuggland, tilldelades han Sveriges radios romanpris.

jonas_brun
Foto: Johan Fredin-Knutzén

Sök efter boken

Människan tenderar att bortse från stimuli som inte stämmer in i mönstret och att se likhet där ingen likhet finns. Människan fyller i luckor och överbrygger självsvåldigt avstånd. Människan gör tillägg. Människan luras att se sådant som inte finns.

Att se sådant som inte finns är det enda sätt människan överhuvudtaget kan se.

Jonas Brun utforskar i Gestaltlagarna hjärnans ständiga strävan att sortera, koppla samman och avvisa för att skapa en helhet. Detta har konsekvenser för såväl hur vi uppfattar världen som hur vi uppfattar oss själva. Det är en mekanism som är grundläggande för förmågan att skapa berättelser. Att genom vissa, kanske, separata händelser skapa en helhet där de ryms och förklaras i ljuset av varandra. Detta är sant även när vi reflekterar över våra liv, våra jag. Vi sätter händelser i förbindelse med varandra, inordnar dem i system, bygger berättelserna om våra liv. Men vad händer med det som inte kan passas in, det som ligger inom ”språkets brist”?

Man får inte låta sig hindras även om / håligheterna skulle råka dominera. / För det som inte ryms i berättelsen / är inte längre något alls. […] När det sker är det viktigt att formulera / berättelsen så att den formar en begriplig / helhet, med tydlig början, mitt och slut – / att upprätta en klassisk dramaturgisk / kurva för att undkomma obesvarbara / frågor. På så vis kan man lära sig / att leva med allt. Med att ha lämnat / en älskad i öknen.

Brun vrider och vänder på systemen, inordnandet, ordningen, lagarna, berättelsen. Systemen finns på plats för att ”hålla världen på lagom avstånd från kantringslinjen”. Istället en rörelse mot det obegripliga, det onämnbara, det som döljer sig i språkets brist. Är poesin brist i och med sin språklighet? Är poesin en omskrivning av bristen, bristen oöverbryggbar men möjlig att visa upp? Eller blir poesin ett sätt att undfly bristen, reparera den?

Jag tror mig veta vad det betyder. / Jag tycker mig ana en sorg eller / en uppgivenhet i den lilla upplysta bilen. / För jag vill ur denna enda bild skapa / en koherent berättelse och på så vis / avhända mig obegripligheten.

Det är lätt att skapa narrativ, att dra betydelser ur ögonblicksbilder eller skeenden som själva inte har någon avsikt. Brun varnar om och om igen. Går själv i fällan, tar sig ur den. Omfamnar obegripligheten, det gränslösa. ”Genom att benämna skapar man omedelbart det onämnbara.” Språket är en akt, en ordning, samtidigt som det innebär ett motstånd. Språket slits mellan att omfatta verkligheten och skapa verkligheten. Mellan att skapa det som inte ryms i det språket själv försöker ge rum åt. Språket som förlust, oavlåtligt.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2015-07-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-04 22:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6185

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?