I Det redbara samtalet utforskar Stefan Björklund begreppen frihet och makt, och hur samhället och politiken kan utformas för att upprätthålla en för individen fungerande balans däremellan.

Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.