Frostnätterna borde vara här nu. Trädgårdar och balkongodlingar går mot sin vila. Somliga väl omhändertagna, invirade i säckväv eller inburna i frostfria uterum för några månaders sömn. Andras lämnas där de är. Att streta vidare, eller långsamt tyna ihop till bruna, mulldoftande skrovelhögar.

I din långdragna frånvaro tillåter du mig
att bruka jorden och förväntar dig/ 
avkastning av investeringen. Jag måste rapportera/ 
att jag misslyckats med min uppgift, främst/
gäller det tomatplantorna.

Liksom ett av diktjagen i Louise Glücks Vild iris lockas jag att odla, men förvaltar inte odlingen särskilt väl. När jag skriver detta har var det någon månad sen jag forslade in två gigantiska, skruttiga, likväl levande tomatplantor i hopp om att de gröna frukterna ska växa till sig innan plantorna dör.

Slutet av augusti. Hettan
som ett tält över
Johns trädgård. Och vissa saker
har mage att gro:
tomatkluster, klungor
av sena liljor – de kraftiga
stjälkarnas optimism – furstligt
guld och silver. Men varför
påbörja något
så nära slutet?

Tomaterna väntar inte på utsikten om en framtid. De väntar inte ens på ett fungerande nu. De fortsätter ”vidare utan minsta tecken” som det heter i en annan av samlingens dikter, där jaget dag efter dag rensar ogräs ur gräsmattan på jakt efter hopp eller ”ett tecken/ på att mitt liv kommer att ändras”.

Det är någonstans där som dikten hela tiden befinner sig i Vild iris. Mellan en utsiktslös uppgivenhet och en sorts bitter strävan som inte låter sig röras av omgivningen, som gång på gång visar att det går att komma vidare utan att snegla vare sig framåt eller åt sidan. Och så detta enkla: tidens hänsynslöshet. Att leva är helt kort att pågå. Att göra.

Nu är det över en månad sen Svenska akademien tillkännagav att Louise Glück är årets Nobelpristagare i litteratur. Det är inte det första priset Glück tilldelas för sitt skrivande, men hon tycks själv ha blivit förvånad över utmärkelsen. Akademien har ännu en gång förbisett den icke-västerländska litteraturen och gett priset till en vit amerikan. Trots det var vi många som blev väldigt glada när hon fick det. Inte minst för att hon är – utifrån det jag har läst av henne – en poet vars texter har många ingångar. En poet som nu lyfts fram och tillgängliggörs. När priset blev offentligt hade de flesta runtomkring mig knappt hört talas om Louise Glück, och då jobbar jag ändå på bibliotek, där jag också befann mig den dagen. Nu är Glücks böcker på väg att köpas in på de flesta av kommunens bibliotek och reservationskön börjar ringla sig lång. Massor av läsare som annars sällan öppnar en diktsamling kommer att läsa, förundras, känna igen sig och upptäcka att såhär kan poesi också vara. Till synes enkel, men också mångbottnad – här finns något att förstå för många. Inte i varje rad, men i delar. Kanske också som en helhet.

Vild iris är strålande översatt av Jonas Brun. Han har även skrivit ett efterord som i sig kan fungera som en ingång till samlingen. Om trädgårdsarbetet skriver Brun att ”Man måste vara kallhamrad. Man måste stå ut med att inte ha kontroll.” Något som också avspeglas och framträder som ett slags insikt hos trädgårdsmästaren i Vild iris. Att förvalta en trädgård kan å ena sidan innebära maktfullkomlighet. Å andra sidan går det att stå helt maktlös inför naturens nycker.

Redan i Ararat, som kom förra året i översättning av Stewe Claeson, går det att ana trädgårdstematiken. Ararat är en förhållandevis rak diktsamling, som troligen är ännu lättare ta till sig för den som ännu inte läst Glück. Här skriver hon om familjen – om sorger, kval och den avgrundsdjupa ensamhet familjerelationerna kan föra med sig. Där planterar mor och syster blommor runt ett hus som de betraktar som faderns ”sanna grav”. Systern är ”som gul dahlia”, jaget ”gjorde en blomma till fiende”. I sin kärleken till sonen tänker sig jaget att vara ”en orkidéälskare som/ finner purpurtreblad växa/ i granens skugga, utan att/ röra det, utan att behöva/ äga det.”

Men där diktjaget i Ararat hela tiden verkar vara ett och samma, är Vild iris en diktsamling som vimlar av olika röster. Det är upp till läsaren att avgöra vem hen helst vill lyssna till och vem det faktiskt är som talar. Är det en övergiven människa? Är det Gud? Är det scillan, hagtornsträdet, den vilda irisen? Subjekten smälter samman och genom växternas försök till kommunikation framträder människans olika benägenheter. Även de tilltalade skiftar och dikten osäkras gång på gång när diktjagen talar till andra. Ibland är tonen anklagande, ibland urskuldande, och så – allt som oftast – finns en förvåning hos jaget över att saker lever, att faktiskt vara vid liv: ”Jag trodde inte jag skulle överleva,/ utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte/ att vakna igen”.

Ja, Vild iris innehåller precis som Ararat en poesi som ligger nära döden, sorgen, ensamheten. Men den handlar också om uppgivenheten som finns överallt och att det går att leva med den. Gör dig inga drömmar, men finns och fortsätt finnas. Kanske är det vad många av oss behöver just nu.