Recension

: Kaviar på begravningen
Kaviar på begravningen Louis Simpson
1998
Ordfront
5/10

Smäller till då och då

Utgiven 1998
ISBN 9173246204
Sidor 222
Översättare Stewe Claeson

Om författaren

Louis Simpson är född 1923 på Jamaica i Västindien men flyttade innan andra världskriget till USA. Han var med vid landstigningen i Normandie och efter kriget arbetade han som lärare vid flera universitet. Han är bosatt i New York och tilldelades 1964 Pulitzerpriset.

Sök efter boken

En gång för ett par tre år sedan så hade Stockholm sin första spoken word-festival. De hade lyckats få dit en hel massa roliga människor. Svarta panter-mammor trängdes med Peter Wahlbäck och Einar Heckscher som vankade av och an framför baren som professor Baltazar i säckiga manchesterbyxor och flippflopptofflor. Jag var där för att intervjua Lee Ronaldo från Sonic Youth och jag fick total tunghäfta och stammade samma fråga om och om igen som ett mantra. Lee var snäll i alla fall och bjöd på kaffe och berättade om sin tid i Marocko bland Jajouka-folket. Där han hade haft kul och spelat på konstiga instrument och prövat på att röka lokala anrättningar. Men det är egentligen en helt annan historia.

Medan jag satt och väntade på skinnsofforna i lobbyn på hotellet där de flesta uppläsarna från utlandet var inhysta så satt jag och kladdade ner idéer på en servett. Folk sprang kors och tvärs, och plötsligt uppenbarade sig lugnet själv mitt ibland dem. En man med gråa krulliga hårtestar på sidorna av huvudet och glada ögon gick fram till disken i sin lejonfärgade bläser och talade lågmält med flickan som stod där. Han gick fram, frågade om det var OK om han satte sig vid bordet där jag satt, slog sig ner och fick en kopp kaffe med socker. Han frågade om jag skulle läsa på festivalen och jag sade nej men berättade att jag skulle intervjua någon. Han sade å och höll fram handen och sade att han hette Louis Simpson och sedan kom någon av arrangörerna in. De pratade lite och sade att hans tid var flyttad. Jag hade aldrig hört talas om Louis Simpson förut, eller hade jag det? Jag tänkte och tänkte och knakningarna måste ha hörts. Han drack klart kaffet, nickade åt mig och gick ut med festivalnissen.

Efteråt såg jag hans namn i programmet och tänkte att jag väl skulle ge det en chans. Han stod bara rätt upp och ner och läste sina dikter och det var skitbra.

Sedan dess har jag tänkt att jag skulle läsa något av Simpson, men ni vet hur det är, man tänker och tänker…

Louis Simpsons Kaviar på begravningen är en mycket välskriven diktsamling. Om det råder det knappast någon tvekan. Det finns nog de som uppskattar den mer än jag gör och det finns nog de som lägger den åt sidan efter att ha läst en sida och säger: ”jag har aldrig riktigt förstått mig på poesi”.

Och en del dikter får mig faktiskt lite trött. Det är så intellektuellt och så tillrättalagt, eller åtminstone känns det så. Och ändå ses Louis Simpson som en av förgrundsgestalterna för den berättande dikten som just är känd för att ha gått ifrån det där gamla tragglet med strofer i rim och hexameter, jambisk vers och allt vad det nu heter utan innehåll men med perfekt yta och finish. Ändå känns det mycket distanserat, inte ett dugg verkligare än Science fiction.

Men så smäller det till då och då. Klockrena formuleringar och man sitter och fnissar lite försynt.

Jag har svårt för den här klassiska diktningen i strofer där allt betyder något annat än vad som sägs, men när han berättar sina historier så okonstlat som möjligt är det vackert och roligt och som alla riktigt bra historier ekar de i skallen tills man går och lägger sig.

HAWAII

”Det är härligt att vara tillbaka igen”,
sa jag till flickan i bagageutlämningen.
”Jag har varit på Hawaii.”
”Det blir fyrtiosju dollar
och tjugotre cent”, sa hon.

Att Simpson i princip var skaparen av vad som kallas berättande dikt, det vill säga små lyriska prosaberättelser, känns inte så viktigt längre. De flesta som har något att säga och inte bara vill krångla med ord skriver ju så idag. Men visst, han var ju först och har säkert inspirerat en massa andra människor, så klart han ska ha en eloge.

Ett problem när man översätter dikter från originalspråk, eller ett problem när man översätter all litteratur egentligen är ju det att man antingen kan hålla sig till direkt ordagrann översättning där man riskerar att gå miste om en del av innebörden, eller också översätter man fritt och då blir det ibland jättebra och ibland jättedåligt, men oftast inte samma dikt som det var från början. Här har Stewe Claeson översatt och jag tycker att han oftast har gjort det riktigt bra.

Det blir ingen strike på min bana, men det finns säkert de som tycker att det här är fantastiskt.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-03-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:35

Kategori: Recension | Recension: #146

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?