Recension

: Skogens öga - bilder från Borneos inre
Skogens öga - bilder från Borneos inre Mattias Klum
1998
Norstedts
8/10

Borneo hemma i rummet

Utgiven 1998
ISBN 9151834596
Sidor 189

Om författaren

Mattias Klum är uppvuxen i Uppsala och räknas idag som en av världens främsta naturfotografer. Han har tilldelats ett flertal olika stipendier och utmärkelser och hans bilder har publicerats i några av världens ledande tidskrifter. Bland annat har han som första svensk fått med en bild på National Geographics omslag.

Sök efter boken

Som gammal fotograf är det inte utan att man blir lite avundsjuk på Mattias Klum som fick åka till Borneo i ett och ett halvt år och helsponsrad, med lika många kameror som ett normalt pressteam tillsammans, få ta hur mycket bilder han ville på allt som kom i hans väg. Men jag ska inte vara tjurig för det. När den här boken först damp ner i affärerna och Klum gästade vartenda soffprogram i tv och det talades om boken överallt i medierna sade gnällspikarna: ”kan väl inte vara så svårt att ta bra bilder när man gör av med flera ton film”. Men det håller jag inte helt med om. Visst underlättar det, men för att få den kvalitet på bilderna som här, så krävs det att man vet vad man gör, och att man gör det bra.

För visst finns det underbara bilder i Skogens öga. Elefantens uråldriga fot, som blir hängande mitt i steget över strandkanten i perfekt balans. Pilsnoken som kommer glidande ur den ångande grönskan och in i focus. Skäggsvinens gula ögon i dunklet, näsapans profil mot kvällshimlen, en borneansk flyggroda fladdrar förbi i ficklampsskenet och jättekobran skär tyst förbi i vattnet.

Han har fångat mycket på sin jakt och faktiskt finns där också en helhet bakom bilderna. En detalj många regnskogsskildrare brukar glömma bland alla andra: skogen själv.

I bakgrunden, lite ur focus, uppifrån – fotad mellan grenarna från toppen av ett jätteträd, eller från varmluftsbalong. Rörelsen i bladen och vattnet som fångas i svepande suddiga rörelser. Andra med slagblixt och lysande färger. Rötter och lianer som växer och slingrar sig mellan sidorna och håller ihop allt. Det är trevligt att se en fotobok där inte allt måste vara knivskarpt med centralperspektiv. Där de frusna ögonblicken fortfarande lever och inte ser ut som fint uppstoppade djur på museum.

Även texten håller måttet. Ibland känns det lite väl tillkrånglat, som det brukar låta när folk leker poeter, men när det är som bäst är det avslappnat och vackert och flyter bra med bilderna. Som bäst blir det när han lugnt och sakligt beskriver händelser och vad han sett genom kameralinsen. De orden har tillräckligt mycket poesi i sig, för att den här världen har det…

Som:

Om jag inte visste att det bor en bronsfärgad ödla bakom roten därframme och att det märkliga dånande ljudet från trädens kronor är de stora näshornsfåglarnas vingslag, om jag inte lade märke till palmmårdarnas klomärken på fikusträdets bark – skulle det vara en tom och öde skog? Det här är ingen värld för den som vill matas med stora upplevelser av stora djur. Det här är en värld som bjuder på enorma upplevelser av små ting.

Eller:

Rejäla fåror i marken. Gropar och skrapmärken. Kraftfulla djur letar mat.

En skäggig sugga kommer släntrande genom den täta skogen.

Hon bökar sig fram. Alltid på sin vakt. Respektingivande.

Suggan vänder upp lera, jord och växtlighet med sitt oömma tryne. Bökar i sig nedfallna fruktrester, frön och svampar. Som en plog bryter hon ny mark. Hon skapar stigar i stiglöst land.

Den bifogade skivan med ljud från djungeln är även den ett trevligt komplement. Alla som varit i en regnskog någon gång vet ju att det inte blir riktigt samma sak på tv eller i National Geographic. Det är inte som en lugn skogspromenad här hemma. Det är som en tur med fritt fall på Gröna lund, samtidigt som fågelkvittret är uppblandat med apvrål och nära nog öronbedövande. Jag myser för mig själv i vintermörkret när jag hör näshornsfågelns gälla skrik och fläktande med vingarna. När Gibbonaporna sjunger bort morgondimmorna ur skogen. Jag ler fortfarande när jag står och väntar på bussen med djungeln ringande i mina hörlurar en timme senare. Och jag ser gröna löv falla mot mig uppifrån när jag blundar fast det snöar.

Jag har själv tillbringat åtskilliga dagar i Asiens regnskogar och jag känner igen mig i bilderna. Näshornsfågeln i trädets topp med ett rött bär i näbben. Stryparfikusens tomma katedraler. Trasslet av lianer i skogens mitt, världens största blomma Rafflesia, som ser ut som ett nylandat rymdskepp i rött och vitt bland löven och som fyller gläntan med en kväljande lukt av ruttet kött. Och jag hör fladdermössens gnyende i mörkret.

Jag tycker att Klum har gjort ett förträffligt arbete. Det är inte riktigt som en resa till regnskogen på riktigt, men man kommer nästan halvvägs och det är inte illa. Inte illa alls.

Marcus Hallqvist

Publicerad: 2001-03-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 22:32

Kategori: Recension | Recension: #147

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?