Utgiven | 1959-1962 |
---|---|
ISBN | 9510257656 |
Orginaltitel | Täällä Pohjantähden alla |
I dessa dagar då det råder en infekterad strid mellan vad man kan och inte kan säga om historiska förlopp (minns debatten kring Herman Lindqvists svenska historia) kan det vara på sin plats att lyfta fram en klassiker på detta tema.
1959 kom Väinö Linna ut med den första boken i sin trilogi om Finlands svåra år från början av 1900-talet över inbördeskriget och in i andra världskriget. Den första boken heter "Högt bland Saarijärvis moar". Tvåan "Upp trälar" kom 1960 och "Söner av ett folk" två år senare.
När böckerna kom ut stod recensenterna i rad och gjorde vågen. Och det fanns fog för detta. Väinö Linna ger med sina människoporträtt den finska folksjälen både ansikte och kropp.
Trilogin börjar i ett kärr. Torparen Jussi, en ordkarg och enveten urfinne och hans kärr. Ett möte som slår an en ton i boken som sedan ska följa med igenom de tre böckerna. Att ha kärret som utgångspunkt är ett genidrag. För kärret är egentligen den enda tillgången Jussi har. Och ur denna brist på egendom växer också klassamhället fram, likaså motsättningarna mellan de som har och de som bara har ett kärr till sitt förfogande. Det är torparen med mössan i handen och det är kyrkoherden och godsägaren på andra sidan.
Utifrån detta förnedrande och orättvisa förhållande växer motsättningarna fram vilka sedermera utmynnar i det finska inbördeskrigets fasor. Nu vinner Mannerheim och de vita till slut och tur är väl det, så här när man ser det hela i den historiska backspegeln, och livet återgår till det normala. (Även om jag vet att motsättningarna mellan röda och vite lever kvar på den finska landsbygden än idag. Jag är gift med en finländska och hennes farmor bor kvar på landsorten och hon vet fortfarande vilka som var röda på den tiden och hon betraktar dem med största misstänksamhet).
Men Väinö Linna tar inte ställning i sin berättelse. För eller emot de vita. Istället redovisar han de vitas argument, levnadssätt och ställningstaganden på ett lika klart och briljant sätt som de rödas.
Man läser och läser och förstår alla lika bra, oavsett om de är torpare eller uppblåsta militärslynglar. Man förstår dem för man följa dem under många år, man lär sig deras bakgrund och får därmed klart för sig vad som präglat dem.
Linnas trilogi bjuder på en läsupplevelse som inte lämnar något i övrigt att önska. Den ultimata berättelsen. Med en dramatisk handling, med människor som lever och dör, det historiska förloppet och de politiska konsekvenserna.
Ta allt du tidigare läst och jämför med Linnas trilogi. Det finns inget bättre!
Publicerad: 2001-03-24 00:00 / Uppdaterad: 2001-03-24 00:00
11 kommentarer
Herr Schulz har med kommentaren "Mannerheim vann och tur var väl det" tydligt visat att han ej begripit ett skvatt av Linnas trilogi.
#
kan bara hålla med ovanstående post.
#
Ja, tänk vad underbart det hade varit om Finland fått dela de baltiska staternas framgångsperiod fram till slutet på 80-talet.
#
priset för arbetarkalssen var väldigt högt men ändå var det bättre för finland som stat att de vita vann men det ursäktar inte deras handlande mannerheim är inget hjälte i mina ögon han är en slaktare och kommer alltid att vara en utifrån mänskliga värderingar.
#
Jag uppfattade också Mannerheim som boven och allt som han stod för av ondo för det fattiga Finska folket. Böckerna är bland det mest läsvärda som finns. (Varför inget genmäle från Schulz?)
#
Och hade inte Tyskland förlorat första världskriget skulle Finland varit en tysk lydstat idag. Mannerheim och co på den vita sidan var inga goda demokrater, de var intresserade av att behålla sin egen makt. Demokratin kom först efter världskriget.
#
Linna var förvisso en gudabenådad berättare, men historiker var han inte. Det är alltid både komiskt och beklämmande när historielösa svenskar uppfattar Linnas skildring av Pentinkulma som den definitiva och för alla tider gällande bilden av händelserna 1918. (Men det är många finnar som förletts göra detsamma, så ni är i gott sällskap).
I Finland har det de senaste åren presenterats flera intressanta studier av Linnas bok i relation till verkligheten. Exempelvis har idéhistorikern, docent Tarja-Liisa Luukkanen undersökt mer än 2.000 finska teologie studerandes bakgrund under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Inte en enda av dem motsvarade kyrkoherde Salpakari i Linnas bok. Teologerna kom i regel ur bonde-, hantverkar- och torparhem. Luukkanen säger rent ut att Linnas bild av Finlands bildade klass och prästerna är ohistorisk, anpassad efter det alltmer vänsterpräglade kulturklimatet där man ville se kyrkan som arbetarrörelsens fiende. Hon menar att Linnas trilogi erbjöd en historiebild som passade 1960-talets radikaler som hand i handske, men säger att historien inte följer senare tiders ideologier.
#
En annan mycket intressant studie publicerades tidigare i år i Kanava – en av Finlands mest prestigefyllda kultur- och debattidskrifter. Professor Seikko Eskola konstaterar där hur fullkomligt onödigt det röda upproret var. Alla de reformer som arbetarrörelsen eftersträvade hade redan börjat förberedas – men arbetarrörelsens militanta element var mer intresserade av makten än av reformerna. De gjorde uppror enligt sina ryska kumpaners förebild, trots att de inte hade några som helst förutsättningar att lyckas med det. Sedan flydde de till Ryssland när det började brännas …
Mina ärade medkommentatorers yranden om "slaktaren" Mannerheim som bara var intressera "att behålla sin egen makt" är ungefär de samma som svensk pladdervänster har upprepat i ett kör sedan 1918. Varför nämner ni inte också att den grymme Mannerheim personligen högg huvudet av en "arbetare" på öppen gata i S:t Petersburg? I varje fall enligt en pamflett som spreds i Stockholm då Mannerheim anlände dit på sitt första besök efter segern i inbördeskriget. (Historien återges av Stig Jägerskiöld i hans monumentala Mannerheim-biografi).
#
Mannerhiem är väl som milocevic och andra som beordrade folkmord på 1900 talet
#
[...] Högt bland Saarijärvis moar av Väinö Linna. [...]
#
Prostarna och kyrkoherdarna i början på 1900talet drev
jordbruk (svenska förh.) där drängar utnyttjades till max ja fick de någon lön alls. Ofta hade denna arbetskraft stor familj och kunde med nöd och näppe föda
upp barnen. De hade inga rättigheter och skulle stå till
tjänst när prästgården behövde dem. Prosten, kyrkoherden levde som en godsägare och till yttermera visso kunde han lägga sig i fattigfolkets privatliv, hur mycket de kunde av katekesen och hur sedligt de levde. Han utstrålade skräck och småfolket fruktade honom, de var ju beroende av honom när det gällde livet efter döden.- Kan jämföras med dagens ayatollor.
#
Kommentera eller pinga (trackback).