När jag var liten skulle vi rädda regnskogen. Det är ju i och för sig viktigt, fast jag vet inte vad som hände med alla de där ”fotbollsplanerna” – regnskogen mättes alltid i barnvänliga fotbollsplaner – som köptes upp av småskolebarn. Den svenska skogen var det i alla fall ingen som pratade om.

Däremot tror jag mig minnas, fast jag inte precis är den som samlat på mig stora naturupplevelser, första gången jag insåg att skogen omkring oss till stor del är odlad. Det där ögonblicket när man plötsligt befinner sig på en punkt där de snörräta raderna framträder. På något sätt en skrämmande ordning, där man inte förväntat sig ordning. Plantageskog. Eller virkesåker, som en del säger.

Gammelskogen är något annat och jag måste erkänna att jag fallit för själva orden: gammelskog, vindfällen, lågor – till och med högstubbe. Det finns något romantiskt, närmast Mobergskt över dem. Och så förknippar jag dem förstås med fina Skogsfestivalen och med Maria Westerbergs lekfulla, vemodiga, underbara träskulpturer – jo, att jag måste le till och med åt högstubbar, det är nog avgjort Westerbergs fel.

Gammelskog (eller naturskog) är alltså, precis som det låter, riktigt gammal skog. Inte nödvändigtvis urskog, men skog som fått stå orörd en bra bit över hundra år – skog med ekosystemet intakt, mer eller mindre. ”Det finns skog. Och så finns det riktig skog.” lyder en av rubrikerna i boken Än lever skogen. Pelle Svensson, som står för bokens texter, skriver: ”De flesta av oss har aldrig sett riktig skog.”

Det finns förstås ett samband mellan att den skog som fått stå orörd länge också finns på ganska otillgängliga platser. Syftet med Än lever skogen är att ta läsaren med till dessa platser med hjälp av Roine Magnussons landskapsbilder och John Hallméns makrobilder av främst insekter som lever i gammelskogen. Att ekosystemet i gammelskogen är orört innebär att de är centrala för den biologiska mångfalden. Många av de arter som behöver skyddas är insekter, svampar, lavar och liknande – arter som minst sagt har svårare att väcka människors engagemang än gulliga däggdjur.

Hallméns närgångna insektsbilder, tillsammans med de faktatexter som följer dem, fungerar emellertid fint för att väcka fascinationen. De extrema närbilderna visar på det närmast arkitektoniska i insekternas fysik. Att jag har ganska få referensramar i insektsvärlden får mig också att associera åt alla möjliga håll: den vitgryniga nållaven och de små, små vitfotade svartspikarna ser ut att höra hemma i någon Miyazaki-film, och flatbaggarna som kryper omkring på en gammal granlåga (det vill säga en liggande, död gran) påminner om radiobilar.

Landskapsbilderna däremot följs sällan av små faktaspäckade bildtexter. Den funktionen ska väl de övergripande texterna fylla, men det blir inte riktigt samma sak. De bilderna tillför ibland mindre just för att ingen förklarar vad som fällt det där trädet, eller vad det där är för mossa, eller vilka arter som lever här. Det gör också att det känns som att det saknas delar av den där utlovade fungerande helheten, ekosystemet. I gammelskogen hänger allt samman, skriver Svensson, men på bilderna finns inte riktigt det sammanhanget. Det saknas något mellan makronivån och landskapsbilderna. Bara på enstaka bilder kan man ens se hur insekterna faktiskt lever på träden.

Jag skulle alltså inte säga att Än lever skogen är den ultimata boken om gammelskogen, men det är en vacker och lärorik bok, en sorts introduktion till vad gammelskogen är och varför vi behöver den.

I Sverige utgör andelen gammelskog mindre än 5 procent (och urskogen mindre än 0,5 procent). Områdena är dessutom ofta små och osammanhängande, vilket gör ekosystemen ännu mer sårbara. Ungefär 20 procent skulle behöva avsättas, enligt experter, och i Nagoya-avtalet har vi förbundit oss att bevara 17. Så det vore kanske dags att börja agera i den riktningen?