När jag bodde i Malmö vandrade jag ibland runt på en stor kyrkogård, det närmaste man kom en park i mina kvarter. Det var inte mycket till natur, men det fanns ju träd och minnesmärken och något slags lugn. Ett annat tidsperspektiv. Ofta märke man det inte riktigt förrän man kom ut från området igen […][...]

När jag var liten skulle vi rädda regnskogen. Det är ju i och för sig viktigt, fast jag vet inte vad som hände med alla de där ”fotbollsplanerna” – regnskogen mättes alltid i barnvänliga fotbollsplaner – som köptes upp av småskolebarn. Den svenska skogen var det i alla fall ingen som pratade om. Däremot tror […][...]

Jag vet inte om man egentligen kan tjuvlyssna i en tältby. Det är tältduk och öppna ytor, liksom. Det går ju helt enkelt inte att låta bli. I alla fall är det skogsfestival igen. Jag sitter utanför tältet och skriver brev och smälter intryck. På ena sidan scenen pågår en liten verkstad i akrobatik, på […][...]

Kan man ha till yrke att hitta pinnar i skogen och berätta sagor om dem? Jag måste erkänna att jag blev lite ställd första gången jag hörde den yrkesbeskrivningen, men: ja. Maria Westerberg kan. Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog samlar fantastiskt vackra fotografier på skogen och på de där pinnarna som […][...]