Recension

: Sverigevänner
Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn Arash Sanari
2019
Volante
8/10

Projekt Svensk i två generationer

Utgiven 2019
ISBN 9789188869838
Sidor 241

Om författaren

Arash Sanari (född 1981) är läkare, numera bosatt i Stockholm. Han kom till Sverige som femåring från Iran, och debuterade som författare 2019 med Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, en bok som också Augustnominerades 2020.

Sök efter boken

I min läshög just nu finns två helt olika böcker med titeln Sverigevänner, båda utgivna 2019. Den ena, av Jonathan Lundberg, handlar om näthat och högerextremism. Den andra är Arash Sanaris Augustprisnominerade Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, som handlar om två generationer svenskar med rötter i Iran.

Det känns rätt symptomatiskt. Ser jag någon vifta med en svensk flagga så är nog min spontana reflexion hårddraget att undra ”Är de rasister? Eller är de invandrare?” (Det tredje alternativet är förstås sport, men då tittar jag förmodligen inte.) Och jo, här kan en tröttsam diskussion om stolthet över nationssymboler följa, men jag är historiker, och hyggligt vänster. Flaggan och nationalsången och sådant där kommer jag nog alltid att förknippa främst med borgerliga, nationalistiska påfund.

I alla fall.

Arash Sanari växte upp på 1980- och 90-talen i Projekt Svensk. Det är vad familjen Sanari, i alla fall bitvis skämtsamt, kallar sina försök att integreras i Sverige. Pappa Jamshid lägger snabbt upp en projektplan som inbegriper allt från lördagsgodis till fjällsemestrar. Fast hur blir man egentligen svensk? Det verkar inte helt lätt att få grepp om.

När familjen Sanari anländer till Sverige från krigets Iran är det vinter 1986 och smällkallt. De kommer från mångmiljonstaden Teheran till en flyktingförläggning i lilla Laxå. Arash är fem år, och högst motvillig. Allt i det nya landet verkar ovant och svårbegripligt. Pappa Jamshid däremot går upp i den nya chansen i ett land han idealiserat – ett socialistiskt land! – med liv och lust.

En dagisfröken föreslår att den olycklige lille pojken ska skriva dagbok, som ett sätt att bearbeta sina känslor. Han vill inte, men hänger ändå på när pappa, för att uppmuntra honom, också skriver. Långt senare hittar sonen igen de där dagböckerna i en banankartong på pappans vind.

Jag börjar i botten, ryckt ur min kontext. Tonen är kritisk och sur. För pappa är det tvärtom. Han är lycklig över den chans han och familjen har fått. Nu ska allt bli bra. Framtiden är hoppfull.

Och sen såg jag utvecklingen. Sida efter sida. Barnet som sakta blir svenskt. Som glömmer gamla oförrätter. Som blir en i gänget. Och den vuxne som gradvis blir desillusionerad. Vars ”objektiva” betraktelser obönhörligen börjar svärtas av arbetslöshet, ensamhet och utanförskap.

Sverigevänner blandar utdrag ur pappans dagbokstexter med det uppväxande barnets perspektiv. Barnet, som först placeras i en klass med andra iranska barn, varför föräldrarna bestämmer sig för att bli västkustöns Tjörns första invånare från Mellanöstern. Barnet måste ju lära sig svenska, beblanda sig med svenska barn.

Det är inte oproblematiskt. Det är faktiskt svårt att veta om man ska skratta eller gråta när lille Arash medvetet skriver fel på religionsprovet om islam (som många iranska invandrare är familjen helt sekulariserad), men ändå får alla rätt.

Och i slutänden funkar det ju. För barnen.

För föräldrarna, eller främst för pappan, är det en hjärtskärande historia. Han har en doktorsexamen i kemi från Paris och Teheran, men har mest ströjobb och är arbetslös. Kör taxi. Får aldrig svenska vänner. Iakttar skarpsynt i sina anteckningar, men kommer aldrig riktigt in.

Den här boken är en brutal men också ömsint och svartrolig skildring av det komplexa i att byta hemland för två generationer. Det är en intressant reflexion (eller kanske snarare två) över allt från språkliga egenheter till synen på barnuppfostran och såklart erfarenheter av fördomar och diskriminering. Det är en charmig uppväxtskildring från 1980- och 90-talen med hög igenkänningsfaktor. Den kan också betraktas som ett inlägg i integrationsdebatten. Fast det är nog en integrationsdebatt som rymmer betydligt fler nyanser än den nuvarande.

Ella Andrén

Publicerad: 2020-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2020-11-18 18:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8293

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?