Lasermannen, ett misslyckat försök till allsång i Rinkeby, apatiska flyktingbarn och avvisningar som firas med tårta och champagne på Migrationsverket. Det är några nedslag i de senaste decenniernas svenska flyktingsituation – de som genom sina grälla färger och sin massiva mediebevakning fastnat på näthinnan. Men sen då?
Vad hände till exempel med de apatiska flyktingbarnen? Vad var det som gjorde att just de blev sjuka? Varför minns vi just de där händelserna? Varför ser svensk flyktingpolitik ut som den gör? Och hur ser den egentligen ut?
Journalisten Lasse Granestrand har genom åren följt den politiska utvecklingen, mediebevakningen och inte minst enskilda flyktingars väntan på det efterlängtade uppehållstillståndet. Det märks att han är just journalist, hans stil är en typisk reportagestil där allt som händer händer här och nu, viktiga teser slås fast genom upprepning och framåtblickarna är många. Det skapar en intensitet som på 400 sidor blir väl kompakt, men det massiva till trots är hans genomgång av ett stycke brännande svensk nutidshistoria både initierad och angelägen.
I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling har Granestrand talat med en mängd personer som på olika sätt och nivåer varit inblandade. Inte alla vill ställa upp. Birgit Friggebo, hon som ville sjunga ”We shall overcome” på det där mötet i Rinkeby och som häromsistens figurerade i media med anledning av nya mått för friggebodar, vill inte riva i gamla sår. På Migrationsverket känner sig uppenbarligen många kroniskt missförstådda och hatade.
För precis som det ofta är enskilda flyktingar som uppmärksammas och väcker opinion har det varit enskilda tjänstemän och ministrar som fått ta smällen när de politiska direktiven verkar orättvisa och känslokalla. Men hur kommer det sig, frågar Granestrand, att den svenska flyktingpolitiken, som relativt sett varit ganska generös, väckt så mycket ont blod? Varför är det just här barn blivit apatiska i väntan på uppehållstillstånd?
En nyckel tycks i alla fall vara att alla välmenande avsikter resulterat i en så utdragen process. Plågsam väntan med nya ansökningar och nya avslag har gjort mental ohälsa, som uppstått inte i första hand genom upplevelserna i ursprungslandet utan på grund av själva väntan och osäkerheten i Sverige, till ett vanligt skäl att få stanna. Det är strukturproblemen, snarare än de utvalda, enskilda öden som gör sig bra i media, vi måste fokusera på om vi ska kunna hantera situationen – och människorna – bättre, menar Granestrand. Och vad är det egentligen som säger att mänskliga resurser med nödvändighet måste vara ett problem? Så har det ju inte alltid varit.
Publicerad: 2008-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 21:47
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).