Hösten 2015 svängde pendeln snabbt i den svenska och europeiska flyktingdebatten. Den första svängningen är kanske lättast att tidsbestämma. Bilder av döda på Medelhavets stränder hade visserligen upprört tidigare – åtminstone när de var tillräckligt många – men i september 2015 blev en livlös, ilandspolad syrisk treåring, Alan Kurdi, en ikonisk bild som väckte ett sällan skådat engagemang. Politiker manade till solidaritet, artister ställde till galor och frivilliga bredde smörgåsar och delade ut varma kläder.

Vad som startade den motsatta rörelsen är lite svårare att avgöra, men plötsligt var det inte längre de som flydde från krig och förtryck som behövde andrum och beskydd. Det var vi, svenskarna och det svenska systemet.

Viktor Banke följde den här utvecklingen på flera fronter, dels som advokat och offentligt biträde åt många asylsökande, dels som debattör, och i Andrum: om stölden av en flyktingkris och om de bestulna redogör han för såväl den bredare flyktingdebatten som för några av de konkreta människoöden han blivit delaktig i.

De senare återkommer som en röd tråd i Bankes berättelse, och det ger verkligen en känsla av vilken tid varje migrationsärende tar. Dessutom måste jag säga att processen verkar obehagligt godtycklig – flera gånger måste beslut överklagas eller intervjuer göras om eftersom de sökande faktiskt inte behandlats rättvist. Jag förmodar att det är de här ärendena som fungerar bäst i bokens form, och jag får inte riktigt någon bild av hur vanligt det är, men ändå. Det handlar ju om beslut på liv och död.

Samtidigt gör Banke ett mycket bra jobb med att skildra vilka komplicerade frågor detta är. Nej, ett enda land kan väl inte ta emot hur många människor som helst. Det finns en konflikt mellan mottagarländernas resurser och asylrätten, som är absolut. Du har inte rätt att söka och få asyl beroende på resurser; du har rätt att söka och få asyl beroende på skyddsbehov.

Frågan är väl om vi hade kunnat förhålla oss mer renhårigt till dessa skyddsbehov? Inte å ena sidan understryka skyddsbehövandes rätt att söka asyl och å den andra rent praktiskt hindra dem från att göra det? Det talas ibland om att skapa legala vägar in, och Banke poängterar att sådana vägar faktiskt finns rent juridiskt, men mycket lite händer. Med inskränkningarna i rätten till familjeåterförening har de tvärtom minskat.

Där har dock Banke ett tydligt svar: de hårdare reglerna med tillfälliga uppehållstillstånd och minskade möjligheter till familjeåterförening förhindrar inte människor från att komma till Sverige. Det är det de stängda gränserna, först i Sverige och genom Europa och sedan genom Turkiet-avtalet, som gör. Den nya flyktingpolitiken kommer framför allt att öka arbetsbördan för Migrationsverket (som ju i och för sig fått säga upp folk nu när färre tar sig till Sverige) och öka stressen, utsattheten och den psykiska ohälsan hos dem som redan lever här.

Vem är alltså migrationspolitiken till för? De skyddsbehövande, vars fruktansvärda situationer runtom i världen vi gör mycket lite för att avhjälpa, eller de välmående men ängsliga svenska väljarna, när nu den nyckfulla opinionen svängt?