Inget har hänt är Ann-Sofi Carlssons debutroman. Handlingen utspelar sig på två parallella tidsplan som sammanstrålar i slutet av boken.

Elvira på några och tjugo gör en bilresa från sin studiestad Åbo till hemstaden Vasa där hon ska vara med om sin systerdotters barnvälsignelse. Medan Elvira kör under många timmar genom ett vintrigt västra Finland tänker hon tillbaka på i princip hela sin barndom. Vi får följa hennes och den några år äldre systern Olivias uppväxt på 1980-90-talet i Vasa.

Mellan föräldrarna finns starka spänningar som känsliga Elvira registrerar. Fadern upplevs som varm men han har många hemligheter och är ofta frånvarande. Mamman är spänd, trött med humörsvängningar. Hon för kommandot vad gäller känslor och stämning men har en underordnad ställning vad gäller ekonomi och större beslut. Det dagliga hushållsarbetet faller också på hennes lott.

Mellan systrarna Olivia och Elvira finns en (o)uttalad konkurrens. Olivia har ett naturligt försprång i och med ålder men hon är även mammans favorit (”kärleksfrukten” – ”så väntad” – med ett ”ovanligt namn”). Elvira känner sig kanske mest trygg i mormoderns sällskap. Hos mormor övernattar hon, läser läxor, lyssnar på kristna sånger på kassetter eller på mormor som läser ur Barnens bibel. Kex och saft, svala manglade lakan och krukväxter. Men mormor är gammal och sjuk. Fadern får problem med ekonomin i sin firma. Föräldrarna separerar och fadern flyttar ut. När Elvira skriver studenten är familjen i en stor kris.

Elvira ansöker om studieplats vid Åbo akademi. Det skriftliga provet går bra men under intervjun som följer slår något inom henne slint – i stället för att berätta om sig själv beskriver hon på ett Kafkaliknande vis familjens hus ingående från källare till vind. Hon är fullt medveten om att hon bränner sina broar för antagning. Samtidigt inser hon under sin ”husmonolog” att hon måste bort från sin ursprungsfamilj. Bort från huset.

Att tappa självkontrollen såsom Elvira gör i antagningsintervjun påminner lite om Tove Monopolis upplevelser och reaktioner vid intagningsproven till Teaterhögskolan i en annan finlandssvensk roman: Wannabe av Sara Jungersten från år 2012.

Elvira får en studieplats i Åbo – på ett annat program men ändock. Mycket är nytt och ensamt. Hon träffar ”Janne som för” och hon följer. Systern Olivias ord ”om man sover över hos varandra innan man är gift hamnar man i helvetet” ringer i Elviras öron. Hon går både till metodistkyrkan och på lönnkrog. Vid varje avgörande stund tänker hon på systern och modern. Också här blir hon ”den andra”. Hon blir sviken.

Med tiden kommer hon in i en lugnare tillvaro. Från sin nu vuxna vardag reser hon tillbaka till barndomens stad för att återse sin syster och systerns familj och sin mamma. Även fadern är inbjuden …

Det här är en roman om flick- och kvinnoliv. Om systerskap på gott och ont. Om moderskap och med allt som följer av förhoppning, omsorg och oförmåga. Att hitta sig själv. Att vara mitt emellan alla måsten inifrån och utifrån. Att må dåligt men orka. Inget har ju hänt.

Språket är både en tillgång och en belastning. Ibland blir detaljrikedomen överväldigande. Något tradigt är det att läsa om en matserverings toalett med sopkärl och speglar eller studentmatsalens inredning och salladsbord. Förbipasserande personers kläder, frisyrer … och det dricks många glas vatten. Samtidigt är detta bokens stil. Olivia är det känsliga, iakttagande barnet som vant sig vid att registrera omgivningen. Antagligen ett sätt för att bemästra ångest. Men i texten finns också många tomrum – naturligt i och med de två parallella intrigerna men just där i tomrummen får läsaren själv lista ut vad som hände. Ja, vad hände? Inget?

I språket finns också en alldeles egen, underfundig, lite ironisk humor som kommer fram när Elvira resonerar med sig själv, peppar sig i sin ensamhet. Till exempel under mormors jordfästning: ”Olivia lutar sig mot Tobbe. Jag lutar mig mot mig själv. Som en fura.”

För mig personligen är det igenkännandets glädje att läsa om universitetsstaden Åbo med föreläsningar, Kårliv, studentbyn, valborgsfirande och Aura ås stränder och gränder. Det har skrivits några böcker tidigare om studieliv i Åbo, där universitet grundades redan år 1640 av Per Brahe. Några är Lars Sunds Vinterhamn, Stefan Nymans Anna är online och Kaj Korkea-ahos Onda boken.

Jag hoppas att Ann-Sofi Carlsson skriver vidare på Elviras liv in i 2000-talet.