Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag handlar till stor del om samma problem som tjejer tampats med i alla tider. Rädslan för att bli sedd som slampa. Det där att vilja så mycket, att känna så mycket, att prova saker och egentligen inte förstå vad som skulle vara fel med det.

Det börjar någonstans efter en dumpning. 17-åriga Olivia har blivit dumpad av snygg-John och nu är hon där, mitt i det oändliga mörkret som inte verkar ha något slut. Hur överlever man sitt första krossade hjärta? Hur blir man lagad? Som tur är finns Olivias bästisar Emma och Tor som peppar, pushar och försöker få henne att må bättre.

Emma messar: ”Jag tänker på dig, du är världens bästa och du klarar allt. Glöm inte det. Puss!!!”
Det är ljug förstås. Jag är värdelös och jag klarar inte ett skit.
Men jag blir glad ändå.

Emma kommer på en plan. ”Operation –få- John-tillbaka”, som i kodord blir ”Operation fågelbajs”. I planen ingår att:

Påminna John om allt som varit bra. Visa att Olivia är den perfekta flickvännen (alltså inte gråtig och klängig) (men snygg och rolig). Skicka fina sms. Ringa och vara glad och rolig. Träffas och vara snygg och charmig.

Den som inte känner igen det här på ett eller annat sätt räcker upp en hand! Hur många gånger har man inte gjort upp planer av det här slaget, uttalade eller mer i smyg? För sig själv eller för sina kompisar. Och mitt i deppet blir planen ett sätt att överleva. Ett sätt att göra det okontrollerade till något praktiskt kontrollerat. Olivia lever i teoretiserandet av sitt avslutade förhållande och jag köper det fullständigt.

Men att skriva en roman enbart om hjärtesorg känns som en svår uppgift att genomföra utan att fastna i onödigt malande och klichéer, och som tur är stannar Sara Ohlsson inte där. Olivia går vidare. Hon prövar sig fram, hånglar, ligger, super och lösgör sig sakta från sin gamla roll som ”den perfekta flickvännen”. Livet kanske var något mer än den där John i alla fall? Olivia brottas med rädslan för rykten kring det nya hon prövar. Hånglandet, liggandet, alla spontana fylleutfall. Rädslan för att, som tjej, kanske på något sätt inte vara normal i sin sexlust.

- Jag tror jag är nymfoman, säger jag.
- Äh, säger Jenni.
Vi sitter vid hennes köksbord och dricker te, hon är den enda jag vågar prata med.
- Jag tänker sjukt mycket på sex. Jag vill ligga med en massa killar som jag inte alls gillar.
- Det gör väl alla.

Samtidigt klipps minnen av förhållandet med John in. Den rosaskimrande bilden trillar sönder bit för bit och Olivia växer, ändras.

John ringer och jag svarar inte. Han lämnar ett långt meddelande om att han tänker på mig och vill ses, han vill veta hur jag mår, säger han. Han vill att vi fortfarande ska vara vänner. Jag tänker att vi kanske faktiskt inte ens var vänner när vi var ihop.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är en allt igenom självklar ungdomsbok med ständigt aktuellt tema, som tåls att återupptas om och om igen. Den blir brännande på ett sätt som i förlängningen berör så mycket mer än bara de personer och handlingar som finns i boken. Miljöerna och skildringen av den lilla staden och relationen till bästa kompisarna känns dessutom nästan kusligt genuina. Jag läser snabbt, utan någon som helst distans och efteråt är jag kvar i det där intensiva, hyperkänsliga koncentratet som är den period av livet Olivia befinner sig i. Jag kan bara önska att alla tonåringar där ute, tjej som kille, tog sig tid att läsa.