Som uppväxtskildring är Erri de Lucas Montedidio typisk. Persongalleriet består av lätt karikerade lokala typer och ”original”. Vuxenvärldens normer framstår som grymma och obegripliga för den unga huvudpersonen. En brådmogen jämnårig inviger honom i sexualiteten. En klädsamt återhållen nostalgi vilar mellan raderna. Vägen från Pojke till Man är svårsonderad och förstås återges det i dagboksform.

Berättarjaget noterar sin värld: fattigkvarteren på 50-talet. Modern som är sjuk och döende. Den arbetsamme hantverkaren mäster Errico, hos vilken han går som lärling. Maria som han förälskar sig i. Hyresvärden som tar betalt av henne i natura. Den puckelryggiga flyktingen som en dag ska slå ut sina vingar från ryggen och återvända till Jerusalem. Vid bröstet bär huvudpersonen den bumerang han övar på att kasta romanen igenom för att kanske eller kanske inte äntligen låta den avlossas i en symboldrypande slutscen.

de Lucas tonfall har en lättflytande poetisk mildhet och han är generös med tjusigheterna:

Han har magrat, han låter sig lotsas av oss och av vinden som örfilar upp oss så att ansiktet hårdnar.

Trist nog rimmar inte den vaggande, skönsjungande prosa han framför med vad som borde varit ett ostyrigt och känslosvallande tonårspsyke på orientering i livets fattiggränder. Författarens lösning har varit att neutralisera sin huvudperson. Han är där med röst men inte med känslor. Hans själva tonårighet är frånvarande.

Starkt närvarande är istället kvarteret Montedidio som kuliss för sorg, arbete, kärlek och fattigdom och allt det som bildar livsöden. Miljön är alltså mer levandegjord än den människa som berättar om den. Så målar man en tvådimensionell akvarell.