Det är svårt med landsbygd. Beskrivningar av landet i kriminalromaner är ofta så stereotypa. Det är alltid den gamla klyschan om de lugnaste vatten som dyker upp i huvudet när man läser om hemskheter mitt i idyllen. Det gör mig ofta irriterad och hela läsupplevelsen tar stryk av det.

I Det blod som spillts är det inte så. Byn och landskapet runtomkring där handlingen är förlagd har sin egen komplexitet och det känns bra. Det gör även hela ansatsen till denna bok. Persongalleriet presenteras och nästan alla får vara fullvärdiga karaktärer med bakgrund och egenheter.

Boken är Åsa Larssons andra och handlar precis som den första om polisen Anna-Maria Mella och advokaten Rebecka Martinsson. I den boken, Solstorm, dödade Rebecka tre män i självförsvar. De psykiska följderna därav är svåra och Rebecka har haft svårt att ta sig för med något efter detta. Nu är hon dock på väg tillbaka till sitt föräldrahem nära Torneälven.

Rebecka har inte läst tidningar på ett tag och vet inte att ett nytt mord har begåtts mycket nära där fjolårets händelser utspelades. Den som mördats är Mildred. Hon var församlingens enda kvinnliga präst och en mycket drivande sådan visar det sig. Tydligen har hennes feministiska livsåskådning och hennes rättframma sätt gjort att hon skaffat sig fiender.

Denna kriminalroman är smart. Den är genomtänkt, välskriven och intressant. Det gör den annorlunda. Den är skriven med aktuella frågor som grund och den tillåter sig att problematisera både handlingen och karaktärerna.

Jag tycker mycket om Det blod som spillts. Det är en av de bättre kriminalromaner jag läst. Det enda jag kan göra är att varmt rekommendera den och själv gå till biblioteket för att låna Solstorm.