Utgiven | 2001 |
---|---|
ISBN | 0224061267 |
Språk | Engelska |
Har sett filmen Trainspotting (inte läst boken). Har krypit på alla fyra när jag försökt med Filth (pallade inte med den skotska dialekten) och jag har läst baksidan till Porno. Det är mina erfarenheter av Irwin Welshs litterära värld. När jag såg Glue på hyllan var det dags: Jag måste läsa den, jag är ju fanimej halvskotte.
Welsh har tecknat fyra mans levnadsöden från 70- till 2000-talet. Fyra grabbar som lever i den skotska huvudstadens betong. De tillhör arbetarklassens bottenskikt. Skiten i slummen sitter som cement på väggarna. Pisset osar i trappuppgångarna när det samsas med spritflaskor som senare byts mot kontaktlim och kanyler. Det är här Welshs är som skarpast, när han i förbigående, skildrar den skotska arbetarklassens utseende utan introverta beskivningar av storstadsmiljön.
Carl, Terry, Billy och Andrew liv vävs samman av slagsmål, fyllor och brudar. Deras mindre mansgrispåverkade sidor döljs snabbt av grupptryck och social misär. Med ett ordförråd stor som en salt godispåse är de märkta för livet. Stigmatiserade. De kommer från slummen och hör hemma där. Slummen binder dem samman i en bräcklig kamratskap uppbyggd på lagar som de själva inte har stiftat.
När Odysses fortsätter in 80- och 90-tal utan större forändringar förutom att grabbarna antingen blir fetare och fulare, nerknarkade eller får HIV börjar läslusten bedarra någat. Ringklockorna plingar och karaktärerna från Trainspotting passerar som skuggor framför mig.
Det är synd att Welsh lägger större vikt vid coola anekdoter a la Pulp Fiction och träffsaker dialog än att utveckla skildringarna av verkligheten. Våra huvudpersoner känns alltmer konstrueerade utefter en mall som Welsh behärskar med slutna ögon. Och deras liv som en Hollywoodrulle.
Framemot 2000-talet har grabbarna hunnit bli medelålders män. Nån har insett att det inte funkar att knarka hela livet, en annan har tagit livet av sig. Det klister som höll dem samman tidigare har passerat sitt utgångsdatum.
De är vuxna och börjar genomskåda sin falska kamratskap. Ja, historien påminner plötsligt om en medelåldeskris.
Man kan inte supa och knarka och knulla runt i all evighet livet har mer att bjuda på… lite trist stereotypisk pekpinne.
Livbojen blir i slutändan romanens dialektala prosa. Glue liksom Welshs övriga romaner måste läsas på originalspråk. Utan den skotska dialekten skulle hans karaktärer krympa och förlora all färg och lyster och romanens puls skulle tyna bort. Antagligen skulle den bli en i mängden av okej författare.
Så det är bara att bita ihop och försöka sjunga sig igenom boken om du vill få lite vrickad underhållning.
Det funkar.
Publicerad: 2003-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-10 22:30
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).