Recension

: Så tuktas en svinpäls
Så tuktas en svinpäls Pia F Davidson
2013
Hoi
6/10

Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)

Utgiven 2013
ISBN 9789186775506
Sidor 521

Om författaren

Pia F Davidson växte upp i Stockholm och har arbetat framför allt med livsmedel, detaljhandel och personalplanering, numera som konsult. Så tuktas en svinpäls (2013) är hennes debutroman.

Sök efter boken

Tre helt vanliga kvinnor i kris sammanstrålar av en slump på ett koloniområde en sommarkväll. Var och en har de problem med en svinpäls till karl. Veeras man super envist sönder och samman deras liv och lägenhet. Erikas sambo vill slänga ut henne hals över huvud, utan att betala igen ett öre av allt hon investerat i huset som förstås är hans. Och senast Miriam försökte lämna sin misshandlande sambo våldtog han henne och låste in henne i en garderob i tre dygn.

Över varsin grogg i kolonistugan börjar de tre hjälpa varandra att syna sina livssituationer och sakta växer planer fram. Planer för att ta kontrollen över det egna livet och för att få ett slut på svinpälsigheterna.

Förlaget beskriver Pia F Davidsons debut som en ”spänningsroman med inslag av relationer, skröna och må bra”. Författaren själv skriver sympatiskt att hon vill att läsa hennes roman ska vara ”som att stoppa ner fötterna i ett par duntofflor en kall dag”. Jag är inte säker på att jag vill ha fullt så mycket mänskliga köttslamsor i mina duntofflor, men i övrigt är det inte helt dumma beskrivningar. Så tuktas en svinpäls är som en ganska otippad blandning av Anja Snellmans obehagliga hämndroman Rädslans geografi och 80-talskomedin 9 to 5 (ni vet den där Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda spelar tre hunsade kontorister som kidnappar sin sexistiske chef och tar makten över kontoret). Otippat. Lite skumt. Faktiskt ganska charmigt.

Som de handfasta, rejäla kvinnor de är (till yrket vårdbiträde, köttmästare respektive inköpare) tar sig huvudpersonerna an uppgiften – att få svinpälsarna att sluta vara så svinpälsiga – med beslutsamhet, solidaritet och uppkavlade ärmar. Davidsons styrka ligger i sättet att konkret och vardagligt beskriva även i de mest extrema situationer hon försätter sina karaktärer i.

En och annan mer actionorienterad sekvens slår över lite åt slapstickhållet, och intrigen överraskar kanske inte direkt, men de drygt femhundra sidorna (elva berättade dagar) visslar ändå förbi som ingenting. Perspektiven växlar, inte bara mellan de tre kvinnorna, utan också bland annat till deras förövare/offer. På ett sätt kan jag tycka att Davidson inte fullt utnyttjar att hon har tre huvudpersoner. För att verkligen ge tre olika vinklar – jo, Erika, Veera och Miriam är klart olika kvinnor, men de är hela tiden väldigt överens. En bifigur tappas dessutom bort på ett lite störande sätt, medan andra ”femminutersentréer” och hjälpargestalter definitivt fungerar.

Om jag tänker på den här romanen som en i en genre av kvinnliga hämndromaner så skulle huvudpersonerna snabbt rätta mig. Det handlar inte om hämnd, det handlar om rättvisa. Om vänskap och solidaritet och om att vägra låta andra definiera en som mindre än man är.

Jo, jag är medveten om att jag använt ordet solidaritet två gånger nu, men det här är någon sorts konsumvariant av de där hämndromanerna. Och det menar jag till stor del som en komplimang. Det handlar om makt, om det högst konkreta i att försöka få bort blodfläckar från hallmattan, om att vidga sina horisonter och om att ändå alltid ha tid att laga en mumsig LCHF-omelett mellan varven. Man kan ju trots allt inte eliminera svinpälsar på fastande mage.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-06-20 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-19 13:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5271

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?