Recension

: Rädslans geografi
Rädslans geografi Anja Snellman
2000
Norstedts
8/10

Någon annans tur att vara rädd?

Utgiven 2000
ISBN 911300770X
Sidor 425
Orginaltitel Pelon Maantiede
Översättare Camilla Frostell
Först utgiven 1995

Om författaren

Anja Snellman är född i Helsingfors 1954 och debuterade som författare 1978. Översatt till svenska finns bland annat romanerna Hudens tid (1999), Rädslans geografi (2000), Paradisets karta (2001) och Safari Club (2003).

Sök efter boken

Rör dig inte i fel miljöer, på fel tidpunkter eller kring fel personer. Klä dig inte för provocerande, var för all del inte för full, eller kåt, eller pryd, eller naiv.

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 14:23

Kategori: Recension | Recension: #4204

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?