En sak gör mig illa berörd i Märta Tikkanens roman om den ensamstående tvåbarnsmamman och bibliotekarien Tova Randers som går på dansrestaurang på eftermiddagen på sin 40-årsdag och tar ett glas likör. Mer illa berörd, det vill säga, än den brutala våldtäkt som hon utsätts för av mannen hon följer med hem från restaurangen.

Det är när hon kommer hem, efter att ha blivit misshandlad, våldtagen och fastbunden i sängen hos ramhandlare Martti Wester, när hon lyckats smita ut från hans lägenhet och står i badrummet hemma och blaskar vatten över ansiktet och händerna. Helst skulle hon duscha eller bada, men det vågar hon inte för att inte störa grannarna.

Tova Randers har precis blivit brutalt våldtagen på sin födelsedag, men hon vill inte störa grannarna.

Det är på något sätt denna lilla scen som gör berättelsen om Tova till något större än det enskilda brottet. Just denna vansinniga men inte särskilt iögonenfallande detalj får mig av någon anledning att tänka att Tova Randers skulle kunna vara min mamma, min farmor eller mormor. Att jag läst någonstans att kvinnor statistiskt sett helst begår självmord i badkaret, så att det ska bli lättare att städa efteråt.

Att i en så desperat situation oroa sig för städning, för vad folk ska tänka. För att man inte får störa, inte väsnas, inte smutsa ned. Inte orsaka besvär.

När man borde riva upp himmel och jord, kräva upprättelse, ovillkorligt rikta skulden dit den hör hemma. Varför är det så mycket mer komplicerat än så?

Kanske är det precis det Tikkanen frågat sig när hon bestämt sig för att vända på steken. Sakta men säkert låter hon ilskan växa i Tova. Hämndbegäret. Snart har en plan tagit form, lika gammeltestamenterligt logisk som bisarr. Tova ska våldta Martti Wester. Så ska han få se hur det känns.

Det är en mycket märklig liten roman Tikkanen skrivit, tydligen, när det begav sig 1975, som ett inlägg i en då pågående våldtäktsdebatt. Om man ska tro romanen – och det skulle jag tro att man kan – så var våldtäkt vid den här tiden ett brott som begicks av en man mot en kvinna, punkt. (Enligt Wikipedia ändrades den definitionen i svensk lag först 1984.) Någon våldtäkt av män fanns helt enkelt inte. Män ansågs tydligen sexuellt osårbara.

Tova testar den hypotesen och de hinder hon stöter på är kanske inte alltid vad man väntat sig. Tikkanen gör det, trots ganska svartvita grundförutsättningar, inte särskilt enkelt för sin läsare och slutänden är jag allvarligt talat lite osäker på vad hon egentligen velat säga mig. Kanske just det, att det inte är så enkelt? Att inte heller män existerar i ett vakuum och att det måste finnas andra vägar att gå än de gammeltestamentliga?