För ett par år sedan kom Caroline Malmberg Willfox självbiografiska bok Våldtagen – men jag är fanimej inget offer. Jag har inte läst den – och Andrea, som recenserade den här, tyckte väldigt mycket om den – men jag hade svårt att skaka av mig en viss irritation över titeln. När blev det så jävla tabu att vara ett offer? Om den som utsätts för ett brott inte är ett offer, vad är man då?

Senare har Kajsa Ekis Ekman problematiserat just det där i sin bok Varat och varan. För henne är det där med att ”vägra vara offer” (åtminstone i de sammanhang hon skriver om och som på inget sätt är en kommentar till Malmberg Willfox bok) mest ett nyliberalt sätt att i realiteten just lägga ansvaret på offret, på den som faktiskt utsätts för något bortom sin kontroll.

För det är ju det en våldtäkt är. Att bli utsatt för något mot sin vilja.

Det är det som händer Myran i Christina Wahldéns debutroman Kort kjol. Det är skolavslutning, första året på gymnasiet. Myran och hennes klasskompisar har festat ordentligt och snart är det bara hon, Bergström och Uffe kvar på efterfest i Uffes lägenhet. Inget konstigt med det, de är ju kompisar sedan länge. Men så spårar det ur. Killarna har amfetamin och Myran blir våldtagen.

Wahldén är kriminalreporter och skildringen av skolavslutningskvällen och det som händer sedan är på en gång en närgången, påträngande skildring av Myrans och omgivningens reaktioner – de senare ibland så vedervärdiga att jag nog inte skulle tro på dem om jag inte läst liknande berättelser i tidningar och fackböcker som Katarina Wennstams båda våldtäktsböcker – och en mycket saklig skildring av processen med polisanmälan, undersökningar, förhör och rättegång.

Men just för att den är så saklig kan jag sakna eller haka upp mig på detaljer. Kort kjol kom ut första gången 1998 och ska uppenbarligen utspela sig ungefär då – även om namnen, Myran, Uffe, Torbjörn, Cilla och Pia, låter mer hämtade från 1970- eller 80-talets ungdomsromaner. Varför måste Myran till exempel oroa sig för att ha blivit med barn – i slutet av 90-talet borde hon väl fått dagen-efter-piller, åtminstone?

I alla fall finns här en mycket pedagogisk ansats att verkligen skildra hur det går till om man anmäler en våldtäkt. Myran undersöks, förhörs och testas. Hon tilldelas ett målsägarbiträde, en advokat som ska föra hennes talan i rätten. Genom advokaten, Bea, blir Myrans värld också långsamt större. Saker som verkar oöverkomliga för Myran och för hennes deprimerade, ensamstående förortsmamma som degar bort framför TV-shop går faktiskt att lösa. Det går att få hjälp.

Kort kjol är enkelt berättad, men också väl avvägd med en ramberättelse som visar att livet faktiskt inte börjar och slutar med våldtäkten, även om lejonparten av romanen gör det. Myran kommer sakta att återhämta sig. Inte att glömma, men att lära sig leva med det som hänt och gå vidare därifrån.

Myran är ett offer. Hon har råkat ur för något hemskt som hon behöver hjälp att komma ur. Det är en enorm process med tusen små steg att ta, men det gör henne inte svag, inte till något passivt objekt. Det är inte vad det innebär att vara offer. Myran är en överlevare.