Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789175030999 |
Sidor | 410 |
Orginaltitel | Foxfire. Confessions of a girl gang |
Översättare | Margareta Tegnemark |
Först utgiven | 1993 |
Medan jag läser Joyce Carol Oates Foxfire brinner det i förorter och debatteras, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om unga, arga män (vilka de nu egentligen är) och utanförskap. Det som slår mig är både likheter och skillnader mellan (media-)verklighet och roman.
I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp i de ruffigare delarna av Hammond i staten New York. Det är en del av staden där fattigdom, arbetslöshet och missbruk råder, och där unga flickor ofta är på gränsen till rättslösa. Överallt får de finna sig i att behandlas med förakt, ignoreras, bli tafsade på, våldtagna och utnyttjade. Karriärvägen som står till buds tycks mest vara att bli på smällen med någon som åtminstone kan försörja en hjälpligt.
Tjejerna själva är knappast heller några duvungar. Hur skulle man kunna bli det i en sådan miljö? Men där finns en tjej, hon som kallas Legs, som inte bara är kaxigare än andra, utan också har förmågan till någon sorts maktanalys som kan sammansvetsa de andra till ett gäng, till solidaritet. Till hämnd.
”När den jäveln hackar på Rita”, sa Legs, ”kan ni lika gärna tänka att han hackar på er, för det skulle det fanskapet göra om han kunde.” Och genast insåg jag det logiska i det, så uppenbart och så slutgiltigt att det tog andan ur mig.
Legs tittade på oss tre – Rita var inte med, hon hade blivit förödmjukad på mattelektionen den dagen, hon satt kvar som ”disciplinåtgärd” – med ögon som hade något virvlande snabbt över sig trots att de var iskalla och lugna.
Goldie skruvade på sig och invände gnälligt ”Det är hon som är en skit som låter honom hållas”.
”Det är du som är en skit som inte gör nåt åt det.”
Tjejerna bildar ett gäng, de blandar blod och svär en ed och börjar utkräva hämnd. Först nästan lekfullt och på specifika personer som gjort dem illa. Sedan eskalerar det såklart.
Oates roman, nu bioaktuell för andra gången, berättas retrospektivt av en av tjejerna, Maddy, en gång i tiden Foxfires (eller ”FOXFIRE”, för så skrivs det hela tiden) utsedda krönikör. Som väletablerad, medelålders vuxen ser hon tillbaka på tiden i gänget, vilket gör romanen lika mycket till en berättelse om historieskrivning, om hur vi uppfattar och lever med vår egen historia.
På så sätt berättar Maddy växlande i jag-form och tredje person, vilket är intressant, men samtidigt, och i kombination med det suggestiva, ibland lite svårforcerade språket, också en smula rörigt, som att texten hela tiden gör motstånd också mot läsaren. Möjligen fungerar det bättre på originalspråk?
Jag har inte sett någon av filmatiseringarna än, men den senaste ska vara betydligt mer trogen romanen än den första från 1996. Det borde kunna bli bra. Det finns något hjärtskärande desperat, lockade vasst och skrämmande kompromisslöst i berättelsen om Legs och hennes gäng. Något som hela tiden hotar att explodera. En låga hos dem som inte har mycket att förlora och som har svårt att se varför de skulle vara solidariska med ett samhälle som knappast är solidariska med dem.
Publicerad: 2013-06-20 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-19 08:42
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).