Recension

: Queera läsningar
Queera läsningar Rita Paqvalén (red.)
2013
Rosenlarv förlag
9/10

Intressant om skeva läsningar

Utgiven 2013
ISBN 9789197793551
Sidor 332
Medförfattare Katri Kivilaakso, Sanna Karkulehto, Tove Solander, Pia Livia Hekanaho, Claudia Lindén, Sidsel Sander Mittet, Dag Heede, Ann-Sofie Lönngren, Mia Franck, Mia Österlund, Mikko Carlsson, Maria Margareta Österholm

Sök efter boken

Läs de första två och en halv sidorna i förordet, hoppa över resten av det och kasta dig istället över de tolv kapitlen i boken.

Jag brukar läsa förordet i en bok allra sist eftersom förordet ofta avslöjar det om boken som jag själv vill upptäcka. Här valde jag att läsa förordet först med en förhoppning om att få en introduktion till det queerteoretiska fältet. Tyvärr tycker jag att det saknas i förordet, som mest blir en uppradning av de olika kapitlens ämnen och fokus och vars två första sidor bara blir en kort introduktion av queerteorins historia. Då fungerar det inledande kapitlet ”Litteraturforskning och Queerpolitisk läsning” av Sanna Karkulehto mycket bättre som en initierad introduktion av det queerteoretiska fältet och dess relation till litteraturvetenskapen. Där får vi både en förklaring till vad queera läsningar är, hur de görs och varför de bör göras.

Det kännetecknande för en queerpolitisk läsning är att den innehåller och blandar ihop det personliga, det erfarna och känslor, det offentliga, det teoretiska och förnuftet samt det politiska och etos i det rum eller på den plats som vi kallar text.

Det queerteoretiska fältet präglas av teoretiska korsbefruktningar, tvärvetenskap och skiftande perspektiv. Det bevisas snabbt för den som läser boken Queera läsningar. Här samsas performativa och politiska perspektiv som i Sanna Karkulethos läsning av Hannu Salamas roman Minä, Olii, ja Orvokki, med Pia Livia Hekanahos studie om Sarah Waters The Little Stranger, en reflektion om relationen mellan queer och affekt.

Claudia Lindén och Sidsel Sander Mittet bemöter i varsin artikel påståenden om att queerteorin är ahistorisk och anakronistisk. Claudia Lindén skriver om Karen Blixens novell Vägarna kring Pisa, hennes lek med gotiken och hur en författare kan kasta om tiden och hur en queer läsning kan förskjuta bilden av ett författarskap. Sidsel Sander Mittet visar hur man kan göra queera läsningar av medeltida texter, en tid då begreppet sexualitet inte existerade. Det gör hon genom att titta på hur sexualitet skapades och beskrevs på medeltiden, med hjälp av klädernas uttryck och semiotik snarare än kroppen och anatomin och även hur man kan prata om det alternativa utan att prata om normer (eftersom normativitet liksom sexualitet är ett modernt begrepp).

Strindberg analyseras såklart (här genom en queer ekokritisk läsning av Ann-Sofie Lönngren), liksom vampyren (i Mia Francks artikel om tystnaden som normbrott i Sookie Stackhouse-serien) – obligatoriska inslag i queerteorin. Även Mia Österlund analys av Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna. Det är en av samlingarnas modigaste texter eftersom queera läsningar av bilderböcker och andra böcker för barn har fått mycket kritik. Här skissar Mia Österlund på en queerfeministisk analysmodell för bilderböcker. Numera är det ändå fler som analyserar bilderböcker utifrån queerteorin, en lovande utveckling. Vad kan man få ut av det då? Så här svarar Mia Österlund:

En queerfeministisk läsning av bilderboken både synliggör och problematiserar den dominerande heterosexualiseringen som pågår innanför bilderbokens pärmar.

Queera läsningar innehåller många bra kapitel. Jag fastnar främst för Katri Kivilaaksos ”Queer litteraturhistorieskrivning och arkivmappens epistemologi”, om arkivens betydelse för bilden av ett författarskap (arkiv som i allt som sägs om verket utanför dess pärmar), särskilt då i fall där det queera tystas ned i verket, men läcker ut i arkiven.

Antologin avslutas med Maria Margareta Österholms artikel ”Skrubben – skrivandets skeva utrymmen” om Monika Fagerholms Diva. (Maria Margareta Österholm har senare kommit med avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Jag blir glad av att läsa artikeln och sugen på att läsa både Diva och Österholms avhandling, samtidigt som jag tycker att den borde få ta plats i en antologi om litteraturvetenskap i allmänhet, eftersom den vågar utmana bilden av hur litteraturvetenskap skrivs och litteraturvetenskapens doxa. Maria Margareta Österholm exemplifierar det som Sanna Karkulehto säger om queera läsningar, att det är där som det personliga och det teoretiska möts. Vi måste våga göra både skeva läsningar och göra dem på ett skevt vis.

Det queerteoretiska fältet har vuxit, men mycket är kvar att göra. Jag har studerat litteraturvetenskap i totalt 4 år. Under de åren har jag haft en föreläsning om queerteori och då spenderade jag ändå två terminer med att läsa litteraturvetenskap med genusinriktning. Jag vet inte om det är ett specifikt svenskt problem. Endast fyra av forskarna som medverkar i antologin är verksamma vid svenska universitet och högskolor, sju av forskarna är verksamma vid finska universitet och högskolor. Jag hoppas att studenterna i Finland får fler timmar queerteori och jag hoppas att antalet ökar även här i Sverige. Innan dess tycker jag alla studenter i litteraturvetenskap kan införskaffa boken Queera läsningar och vidga perspektiven.

Ni som vill ha lite queer läsning så här i midsommartid kan passa på att läsa Shakespeares En midsommarnattsdröm. Queert på 1500-tals vis, vackert och magiskt så det förslår!

Camilla Hällbom

Publicerad: 2013-06-21 00:02 / Uppdaterad: 2013-06-20 20:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5273

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?