Det är en enkel och otäck bok hon har skrivit, Joyce Carol Oates. Äcklet och våldet är svårt att värja sig mot, och berättartekniken är så effektiv att man gärna läser ut boken snarast möjligt. Handlingens startskott går som följer:

Den 4:e juli 1996 går änkan Teena Maguire genom parken med sin tolvåriga dotter Bethie, på väg hem från festen. De blir överfallna av ett gäng yngre män som är fulla och höga på metaamfetamin. Båda misshandlas, Teena blir våldtagen. Det sker i ett smutsigt båthus medan fyrverkerierna fortfarande smäller, och berättas av Oates med lika delar kyla och grymhet.

Polisen når brottsplatsen strax efter att förövarna lämnat den, och den tekniska bevisningen tillsammans vittnesmålet från dottern blir för läsaren vad som borde leda till ett självklart fällande i en rättegång. Hur skulle de kunna gå fria när det är så tydligt att de är skyldiga? Ingen domstol i världen borde kunna låta detta passera. Dock: lösenordet till frikännande heter pengar. De unga männen, ett gäng av nära kompisar och bröder, har familjer som tömmer sina white trash-kassor. De belånar sina hus, får bidrag av kusiner, och skramlar ihop till en rå stjärnadvokat som smäller Teenas åklagare på fingrarna. Dotterns vittnesmål ifrågasätts – hon är ju bara tolv – Teena hade druckit, var ju så lättklädd, kan inte identifiera männen, och domaren är allmänt tjurig och inte nämnvärt engagerad i rättvisan. Och i sviterna efter misshandeln och våldtäkten har Teena både psykiska och fysiska problem. Hon är försvagad, för illa tilltygad för att klara av att utfrågas och manglas i rätten, där de anklagades anhöriga sitter som en skränig publik.

Rättvisan tar sig däremot utryck i andra former. Polisen John Dromoor, som kom till båthuset och sedan innan bara kände Teena till namnet, inleder som privatperson en slags personlig hämndaktion mot förövarna. Där har vi storyn, missgärning och påföljande hämnd. Med andra ord är det ett ganska konventionellt upplägg, men det är inte heller där Oates styrka ligger.

Istället finns kvaliteterna i trovärdigheten hos karaktärerna och den skickliga berättartekniken. Även om personerna är glasklart uppdelade i onda lägret och goda lägret, köper man dem utan att blinka. Och berättartekniken hanteras mästerligt, tidshoppen och dramaturgin skapar det driv som en schysst roman kräver. Över huvud taget är det en mycket lätt och följsam läsning. Som en stor historia i ett mindre format.

Man kan fråga sig om boken är en kommentar till det amerikanska rättsystemet. Eller om den är en studie i de psykiska konsekvenserna av ett otäckt övergrepp. Eller om kärlekshistorien som antyds i titeln ligger dold i undertexterna. Eller är boken en skildring av omgivningens reaktion: hur de skvallrar, baktalar och skuldbelägger Teena Maguire? Lite av varje, skulle jag vilja säga. Det är en hygglig blandning.

Enkelhet och effektivitet är nyckelorden för Oates roman. Handling och språk är så att säga "ekonomiskt", alltid tillräckligt och aldrig för mycket. Detta gör läsningen behaglig. Mycket behaglig. Ja vad hon kan, den där Oates.