Recension

: En fager mö
En fager mö Joyce Carol Oates
2011
Albert Bonniers förlag
4/10

Provokation och förvirring

Utgiven 2011
ISBN 9789100124731
Sidor 212
Orginaltitel A fair maiden
Översättare Kerstin Gustafsson
Först utgiven 2010

Om författaren

Joyce Carol Oates är född 1938 och har förutom ett trettiotal romaner och noveller skrivit lyrik, essäer, kritik och dramatik. Hon har tilldelats flera litterära utmärkelser för sina romaner och är för närvarande verksam vid Princeton University i New York.

Sök efter boken

Joyce Carol Oates är en av de mest produktiva författarna i vår tid. Sedan 1976 har hon gett ut 32 böcker, om jag räknar rätt. Jag har tidigare börjat läsa Blonde, hennes bok om Marilyn Monroe. Jag började, tyckte det blev tråkigt och hoppade lite. Tappade sammanhanget, försökte igen. Slutade. Det var ett antal år sen och jag antar att jag borde ge det ett nytt försök. Eller läsa någon av de andra, det finns ju så många att välja på. Kanske Mörkt vatten som min kompis säger är så bra? Eller Jag ska ta dig dit, där en av utgåvorna har så fin framsida?

Joyce Carol Oates är fantastiskt omtyckt, och jag tänker att med den produktiviteten, det urvalet böcker att ösa ur, är det inte konstigt. Jag tänker att det torde finnas något för alla här. Och jag tänker också att allt inte kan bli lika bra och välgenomarbetat. För det tycker jag inte att En fager mö är.

En fager mö handlar om tonårstjejen Katya, 16, som har fått jobb som barnflicka i det fina området Bayhead Harbour, långt ifrån det nergångna New Jersey hon kommer ifrån. Under en av sina promenader med de små barnen träffar hon på den äldre mannen Marcus Kidder, en mycket charmerande herre som visar sig äga mycket, både vad gäller rikedom och konstnärlig förmåga. Men när Katya slutligen hamnar som modell under hans privata målarsessioner, blir utvecklingen en annan. Vad vill egentligen Marcus Kidder? Och vad vill egentligen Katya Spivak?

Skildringen av Katyas fantasier och funderingar plockar upp de känslor jag själv minns från tonåren. Hur fascinerande enkelt var det inte att leka med sexualiteten? Sen vad man ville med männen, hur de tog emot de signaler man skickade ut; det var en annan sak. Det var en lek, ett skapande av den egna karaktären. Där sexualiteten var en sten som sattes i rullning av de mest banala bilder eller situationer, och tog näring av varje uppskattande ögonkast från varje individ av manligt kön. Oates fångar upp denna ambivalens och får mig att återuppleva hur det faktiskt var, och inse hur mycket som har förändrats inuti mig sen dess.

Vad jag främst har problem med när det gäller En fager mö, kan koncentreras till två punkter. För det första gäller det språket. På sätt och vis är det befriande att Oates vågar hänge sig åt förbjudna klichéer, som att skriva ut tankar i kursivt, eller skriva ut känslor istället för att gestalta dem. Det blir lättläst och kräver inte så mycket av min hjärna. Och inte är det enbart platt heller. Stundtals blommar språket också ut i fantastiska liknelser, som här:

Man kan komma bra överens med en man, man kan märka att han tycker om en, men så gör man ett misstag och fattar fel eller säger fel ord och något sluter sig i hans ansikte. Som ett järngaller över ett pantbanksfönster i Atlantic City. Lika plötsligt.

Men språket gör också förvirrande krusiduller. En bit in i boken kommer plötsligt bandnamnet Nirvana på tal. Jag hajar till, för fram tills dess har jag varit övertygad om att boken utspelar sig någon gång på 60-talet, eller tidigare. Nog är Marcus Kidders hemlighet, som jag inte vill avslöja här, lika gammaldags som en riddarsaga. Men det rättfärdigar inte min osäkerhet angående tidsaspekten, som håller i sig och irriterar mig boken igenom.

Den andra invändningen jag har, gäller själva handlingen. Nog för att det är ett fruktbart sätt att beskriva en ung kvinnas utforskande av sin egen sexualitet. Men är det verkligen okej att idag, utan problematisering, beskriva hur en ung kvinna dras till en jättegammal gubbe? Med orden ”utan problematisering” menar jag inte att Katya inte har tusen frågor i sitt huvud och vrider och vänder på detta fram och tillbaka, för det gör hon.

Jag menar att Oates hänfaller åt en norm som idag inte är acceptabel. Är hennes mening att ta könsnormerna från 60-talet till nutid och se vad som händer? Det är intressant, men hon gör det i så fall utan att bry sig om de förändringar som skett däremellan. Har vi inte haft en feministisk våg som skapat bättre förhållande för kvinnor på arbetsmarknaden? Tror unga kvinnor idag inte att de ska kunna ta sig lika långt som sina jämnåriga killkompisar? (Kan det vara så att läget är så avgrundsskiljt annorlunda i New Jersey jämfört med här?) Är det intressant att läsa en bok som förhärligar kvinnans vilja att lägga sig under mannens, den yngre kvinnans gentemot den äldre mannens, utan att det på detta följer någon som helst diskussion, utöver ”Ivrigt grep hennes slanka flickfingrar om den gamle mannens fingrar (…)”?

Är provokationen i sig något positivt? Nej. Jag anser att det här provocerar mig på samma sätt som teveserien Two and a half men provocerar mig. Med sin oreflekterade sexism och slöa inställning att de gör igenkänningshumor. Ett möte mellan saga och nutid hade varit spännande, om det gjorts med reflektion och en tydligare skärpunkt, en starkare problematik inblandad. Men som sagt: detta är 60-tal för mig.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2011-06-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-22 15:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4190

5 kommentarer

http://allmusic.com/artist/nirvana-p143230

kanske menas detta bandet?

Saksar Oregistrerad 2011-06-22 00:33
 

Det där med unga kvinnor som får ihop det med äldre män finns i förvånansvärt många böcker. Jag läser ”Över floden in bland träden” av Hemingway. Den handlar om en gammal överste och på bokens baksida står det att boken även kommer handla om ”kärleksmötet med grevinnan Renata en underbart skön och varm kvinna på nitton år”. Jag tror inte det är så många nittonåringar som vill ha ihop det med gamla överstar utan att de suktar efter unga män som är lika sköna som dem.
Förvånande att en kvinna skriver en sån berättelse (ung kvinna/gammal man).

Ingrid Lindqvist Oregistrerad 2011-06-22 08:26
 

Saksar: Intressant! Ny kunskap för mig!

Ingrid: Ja… alltså jag trodde ju när jag läste på baksidan att det där med äldre man/yngre kvinna skulle passa mig perfekt, rent handlingsmässigt. Det förbjudna brukar vara roligt att läsa om. Kanske var det just det faktum att hon bara var sexton år, eller för all del nitton, och han snarare sjuttio än femtio, som i det fall du nämnde; som snarare föder kväljningar i halsen än fjärilar i magen…

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-06-22 10:29
 

För mig utspelar sig ”En fager mö” under 1990-talet, men jag vet inte varför. I ”Mörkt vatten”, som jag läste i vintras, är förhållandet mellan huvudpersonerna också detsamma – ung kvinna, äldre man. I läsningen av den hade jag stora problem att hålla mig i rätt tid, jag snubblande hela tiden och ramade in berättelsen i en 1970-tals bild. Kanske är det därför jag aldrig hade problem med ”En fager mö”? För att jag var beredd på att Oates kan göra så, ta könsnormer och stoppa in dem i helt fel tid? För det störde mig mycket i ”Mörkt vatten”, men nu hade jag inte en tanke på det.

TinaO Oregistrerad 2011-06-23 21:26
 

Aha! Intressant! Men va konstigt att hon tydligen ofta gör så, Oates alltså, undrar hur det kommer sig? Om det är ett medvetet val, eller om det är något hon själv inte upplever. Jag borde hur som helst läsa mer av henne.

Lina Arvidsson Redaktionen 2011-06-30 01:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?