En stor filmstjärna svävar mellan liv och död, huggen i magen med en avslagen flaska i sitt eget lyxiga badhus samma kväll som han inkasserat sin första, hett efterlängtade Guldbagge. Med ens börjar ryktena om Jack Rappes brutala förhållanden till kvinnor, gärna mycket yngre kvinnor, att flyta upp till ytan och kvällstidningarna håller förstås på att kissa på sig av glädje.
Åklagare Madeleine Edwards har inget lätt fall att navigera. Pressen flåsar henne i nacken och hon försöker hålla fast vid att ingen förtjänar att dö, samtidigt som den unga motskådespelerska som på ett tidigt stadium erkänner mordförsöket sannerligen tycks ha haft sina skäl.
Som en oväntad bonus för den som läst Katarina Wennstams tidigare romaner visar sig skådespelerskan som fått sin första roll i en moderniserad förortsfilmatisering av Shakespeares Så tuktas en argbigga mot den karismatiske Rappe vara den nu 20-åriga Emma, dottern till torskadvokaten Jonas Wahl i Smuts. Även om man inte alls måste ha läst de tidigare romanerna så ger detta onekligen lite extra kött på benen i karaktärsteckningen. Det skadar ju inte.
Precis som genren kanske kräver och som i de tidigare romanerna är det nämligen många snabba klipp och perspektivbyten. Här medger Wennstam dock en välkommen paus i hattandet: i ett längre mittparti får vi följa Emmas första steg som skådespelerska och hur relationen med den äldre kollegan utvecklas. Det är ju ingen lätt sak att begripliggöra, varför någon ständigt går tillbaka till en partner som förnedrar och gör illa.
Ingen lätt sak att driva i rätten heller, att hävda självförsvar och våldtäkt när alla sett dem, uppslaget som bildserie i kvällspressen, hånglande ta en taxi från Guldbaggegalans efterfest. Och samtidigt ett mardrömsscenario: att den man faktiskt väljer att följa med, den man faktiskt vill ha sex med, väljer att skada en.
Inte minst romanens sluthalva, med fokus på rättegången mot Emma, är enormt spännande. Hennes försvarare Shirin Sundin är så cool att man bara vill släppa allt och börja läsa juridik istället. Vändningarna rättegången tar ger mig verkligen rysningar och det är dessutom väldigt intressant att Madeleine Edwards, åklagaren från de tidigare romanerna, här hamnat på ”fel” sida – det är ju Emma som är åtalad för mordförsöket på Rappe, inte han för våldtäkterna – och verkligen får kämpa med det.
Med Alfahannen har Wennstam åstadkommit en spänningsroman som både verkligen griper tag och som ställer en mängd viktiga frågor om synen på mäns och kvinnors sexualitet, om våld och självförsvar och inte minst undertonerna i pressen, i film- och teaterbranschen. Hur stort svin måste man egentligen vara för att alla som tjänar pengar eller stjärnglans på en ska vända en ryggen? För att sanningen ska komma fram?
Publicerad: 2011-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-22 13:45
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).