Recension

: Lonely Planet
Lonely Planet Elise Karlsson
2008
Modernista
8/10

Norma Jeane åker på charter

Utgiven 2008
ISBN 9789186021016
Sidor 96

Om författaren

Elise Karlsson (född 1981 i Stockholm) är författare och litteraturkritiker. Hon var en av grundarna till nättidskriften O-, tillsammans med Martina Lowden, Viktor Johansson och Therese Bohman, och sitter även i Augustprisjuryn. Som författare debuterade hon 2007 med romanen Fly.

Sök efter boken

Okej, storyn är denna: Amanda åker till Kanarieöarna, tillsammans med en Lonely Planet-bok, guldbikini och nya bröst. Hon lämnar efter sig en trasslig relation med Eva, som annars är ihop med Eva. Amanda distraherar sig på bästa sätt, men måste återvända till Sverige i förtid och försöker där fortsätta distrahera bort ett rätt trasigt liv.

Det slående med Lonely planet är två saker: språket och Marilyn Monroe-myten. För att börja med det förra: det är ingen slump att omslaget pryds av en gammal Marilyn Monroe-bild. Beskrivningen av Amanda, som berättar i första person, är slående lik den bild av Marilyn Monroe som odlats av bland annat Joyce Carol Oates. Marilyn, liksom Amanda, spelar medvetet och intensivt på bilden av sig själv som dum blondin, och utstrålar underklass i både språk och stil. Fast samtidigt utmanas myten, det finns andra och djupare stråk under den där plastiga ytan, de är inte de där ständigt leende blondinerna som är för dumma för att förstå bättre.

För Amanda handlar det till stor del om sexualiteten: människors fördomar säger att en blondin med glittertop och Tori Spelling-tuttar (ja, kommentaren fälls i boken) har inte förhållanden med kvinnor. På baksidan av Lonely Planet står att boken handlar om ”den fria kvinnliga sexualiteten som öppen fråga”. Jag är inte säker på att jag förstår vad det innebär, det där med öppen fråga, men ja – den kvinnliga sexualiteten som utmanande och gränslös. Att en till synes dum blondin som besvarar alla mäns uppvaktning inte nödvändigtvis behöver vara ett förtryckt våp.

Elise Karlssons språk, slutligen, understryker Amandas hela våp-yta på ett rent formidabelt sätt. Romanen är genomgående skriven med Amandas röst och hennes språk är, ja, hur ska jag säga det fint – språket hos en person som inte har förmågan att uttrycka sig i skrift. På sina ställen på nätet har jag råkat på människor som skriver exakt som de talar (och jag menar exakt) och det är ofta nästan helt oförståeligt. Amandas språk är sådant, fast i Elise Karlssons tappning, och jo, det är inte helt lättforcerat. Men författaren gör det ganska elegant och efter några kapitel förvandlas språket nästan till poesi.

Händerna är där framför mig och flyter. De är där under ytan och sen uppåt, känner jag en tyngd som håller ned dem. Som att de inte var mina. Utan mina händer är något genomskinligt under det här tunga.

När jag sänker i dem igen, de rosa naglarna och sen resten, försvinner de centimeter för centimeter och händerna syns inte igen förrän att hela är under ytan.

Det är mina händer, men det är som att det inte är mina händer, det är mitt liv, men det är som att det inte är mitt liv.

Jag vet att det inte är så, för att fysiskt är det inte så. Vatten får inte hud att försvinna. Ingenting försvinner. Det bara går över, vattnet.

Lonely Planet är en kort roman, men jag gillar korta böcker. Och det är en rätt gripande beskrivning av undertryckta känslor, om försök att distrahera bort sådant som inte riktigt kan visas upp offentligt därtill.

Textutdrag (Visa/göm)

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2008-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 22:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2984

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?