Recension

: Lasermannen
Lasermannen Gellert Tamas
2004
Ordfront
10/10

Det trånga ombonade Sverige

Utgiven 2004
ISBN 9173249734
Sidor 408
Först utgiven 2002

Om författaren

Gellert Tamas (född 1963) är journalist och författare. Han har arbetat för bland annat SVT:s ”Uppdrag granskning”, TV4:s ”Kalla fakta” och Ordfront. Tamas har också skrivit böckerna ”Sverige, Sverige fosterland – om ungdom, identitet och främlingskap” (1995) och ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” (2002). Den sistnämnda har även tevefilmatiserats.

Tamas på Ordfront – Förlagets sida om författaren.

Sök efter boken

Seriemördare har blivit ikoner och vardagsmat i deckare, på film och teve. Skickliga profilerare ringar in gärningsmannaprofilen. Välutrustade labb och noggranna tekniker samlar in minsta mikroskopiska spår och kan minutiöst rekonstruera händelser och binda brottslingarna till brotten. Det är spännande, det är coolt – och det har måttligt mycket med hur det går till i verkligheten att göra.

För den som hyser några romantiska drömmar om polisens effektivitet blir Lasermannen ett brutalt uppvaknande. Har man däremot tämligen svart humor, ja då får man sig en hel del ytterst torra skratt på inte bara polisens utan också mediernas och politikernas bekostnad. För visst är Lasermannen en berättelse om en ensam galning som bestämmer sig för att skjuta ner slumpvis utvalda ”invandrare”, men det är också en berättelse om ett samhällsklimat där en sådan fix idé kan växa och där människor står dumdrygt handfallna inför det.

När jag sätter mig ned för att skriva det här har jag också Liv Strömquists ”Tredje riket på Österlen” färskt på näthinnan. Hennes bilder av skol- och vardagsrasismen i början av 90-talet, från potentiella mobboffer med bombarjackor och, faktiskt, ”Lasermannen – ditt ljus i mörkret”-tröjor, till lokalpolitiker och rektorer, ser närmast parodiska ut men är det förmodligen inte alls.

Lasermannen tecknar utmärkt den dubbla bilden av en enskild brottsling och det sammanhang han agerar i. Det är en riktigt skrämmande skildring av vad som kan hända i ett samhälle när det blåser snålare vindar, när det finns människor beredda att utnyttja missnöjet (och när finns inte de?) och motkrafternas mobilisering går betydligt segare. Inte minst media gör en slät figur i Tamas granskning: de för okritiskt vidare mängder av fullkomligt påhittad information från i synnerhet Ny Demokratis uttalanden. De har helt enkelt ingen beredskap för att folk i så omfattande utsträckning ljuger dem rätt upp i ansiktet.

De extremare organisationerna, med VAM i spetsen, lyckas också i viss utsträckning utnyttja media och få väl gynnsam exponering. (Det är förstås medias ständiga dilemma.) Men det är Ny demokrati, bubblaren i partipolitiken som snabbt erövrar 6,7 procent i riksdagsvalet 1991, som mer än något klär skott för den svenska mainstreamrasismen. Och missnöje och skamlös populism, för all del, men uttalanden som att problemet är att afrikaner inte längre äts upp av lejon i tillräckligt stor utsträckning, kan väl knappast betraktas som smygrasistiska.

”En berättelse om Sverige” är med andra ord en lysande undertitel på Tamas bok. Han skriver om ett 90-talssverige som på en gång är en absurd dystopi (jag säger bara: ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus) och samtidigt mycket välbekant och vardagligt. Också själva Lasermannens (eftersom han byter namn flera gånger blir det lättast att i det här sammanhanget kalla honom så) agerande och bakgrund har sin egen inneboende logik. Han går på ett sätt att förstå och det är mer skrämmande än alla filmmonster.

Men om ämnet är både fascinerande och angeläget så finns här också ett imponerande hantverk, inte minst i det tempo Tamas håller. Sidorna bara rinner iväg – jag börjar läsa vid läggdags men är inte ett spår sömnigare efter 120 sidor. Kapitlen är korta och perspektiven skiftar hela tiden. Vi följer offren, gärningsmannen, hans barndom, vittnen och bekanta, polisutredningen, tendenser i samhället i stort genom politiker, media och olika obskyra rasistorganisationer – men utan att tappa tråden eller helhetsperspektivet. Samtidigt är Tamas ytterst konkret, så konkret att jag först blir misstänksam – det är lite Herman Lindquist över att exakt återge replikskiften och liknande – men den minutiösa källförteckningen med djupintervjuer, förundersökningsmaterial och rättegångsprotokoll övertygar.

Jag är sannerligen inte den första att inse vilken välskriven och spännande bok Lasermannen är – men förmodligen inte den sista heller. Kanske missade du som jag hypen när boken först kom ut? Kanske sitter du rentav just nu och funderar på att plocka upp någon lämplig sommardeckare? Överväg då Tamas bok istället. Den har verkligen allt man kan önska sig av en bra deckare. Och så naturligtvis mycket, mycket mer.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2008-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-07 12:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2985

3 kommentarer

De socialistiska undertonerna fick mig att lägga ner denna boken när den kom. Och jag tvivlar på att jag tar upp den igen.

Recensionen var ok. Liknelsen med Lindqvist intressant, jag har väldigt svårt för hans sätt att återge 'historia'.

Bosse Gran Oregistrerad 2008-07-19 11:18
 

Jag tycker att det var en väldigt bra recension! Jag ogillar egentligen deckare (för det mesta) så kanske är det därför jag föll för denna bok. Läste om lasermannen här om veckan faktiskt och den var fortfarande lika fängslande och skrämmande. Verkligen värd betyget 10/10

Jonatan Oregistrerad 2008-07-19 13:46
 

Nu kanske jag tar i lite men Lasermannen är kanske den svenska bästa boken jag läst någonsin. Jag har gett den till alla jag känner och tjatat mig blå om dess storhet.

anna Oregistrerad 2008-07-21 10:40
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?