Recension

: Nonfiction
Nonfiction Anders Johansson (1968-)
2008
Glänta
8/10

Ut ur det reaktiva

Utgiven 2008
ISBN 9789197684248
Sidor 260

Om författaren

Anders Johansson (född 1968), är verksam som redaktör, kritiker och litteraturforskare. Han ingår i redaktionen för tidskriften Glänta och har givit ut böckerna Avhandling i litteraturvetenskap: Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter (2003) och Nonfiction (2008), samt varit redaktör för antologin Efter Adorno (2003).

Sök efter boken

Vad är litteratur bra för? Och vad är litteraturvetenskap bra för? Det är grundfrågorna i Anders Johanssons essäsamling. Eller kanske ska frågan formuleras som: Vad kan litteraturen respektive litteraturvetenskapen vara bra för, eftersom det handlar om essäer i ordets rätta bemärkelse: prövande texter som vrider och vänder på sina frågeställningar snarare än levererar svar.

Med det inte sagt att de inte har åsikter. Det är verkligen inte fråga om några "alla sätt är bra, man får välja själv"-slutsatser, tvärtom döms stora delar av litteraturvetenskap och litteratur som den ser ut idag ut. Johansson menar att litteraturen borde kunna vara något annat än det den ofta är, att den inneboende kraften i den stelnar när den inordnas i den kontext som samhälle och forskning utgör. Litteratur behöver inte bara skildra sin omgivning och reagera på omvärlden, den kan själv agera och vara en egen kraft. Och litteraturvetenskap (humaniora överhuvudtaget) kan peka mot något tidigare osett, men måste då röra sig ifrån instängdheten i universitetens syn på användning av etablerade metoder som viktigare än det originella, kanske utflippade anslaget.

Det stora flertalet essäer har ovanstående slutsatser gemensamt: de vill pröva att se på ett annat sätt på så olika företeelser som litterär stil och USA:s politik, och grundar det i tankar som alla cirklar kring konsensus och möjligheten att komma ur den. När det gäller USA-hatet menar Johansson att det blinda hatet är det enda sättet som finns kvar att vara kritisk mot stormakten på, eftersom verkligheten är så amerikaniserad att varje sansad invändning ligger inom en värld och i ett språk konstruerad utifrån USA som norm. På ett liknande sätt resonerar han i en intressant essä om yttrandefrihet: han pekar på det faktum att yttrandefriheten ses som så helig att den inte går att kritisera (vilket kanske inte heller är önskvärt) vilket innebär att så fort något associeras med yttrandefrihet, och försvaras på dess grunder, så går inte heller den företeelsen att kritisera. Exempelvis de danska Muhammedbilderna. Genom att förbinda den grundläggande och okritiserbara yttrandefriheten med andra, kanske i grunden tveksamma händelser eller projekt, så svär man sig fri från kritik.

Många av essäerna använder sig av den franske filosofen Gilles Deleuze tankar. Att på något sätt komma ur det invanda, säkra, eller med Deleuzes term territorialiserade, är centralt. Essäerna inleds ofta enkelt, med konkreta exempel, gärna ur Johanssons eget liv eller forskning, och kompliceras sedan alltmer för att sluta i applicering av Deleuze, och ibland hans samarbetspartner Felix Guattaris filosofi. Då blir det ofta väldigt snårigt. Johansson erkänner själv i en essä att han inte är säker på om han alls har förstått Deleuze. Baserat på de citat som finns i Nonfiction kan man knappast klandra honom. Hade man någon ordning på egna åsikter i frågan blir de garanterat bortsnurrade av filosofcitaten.

Men ju fler essäer man läser desto klarare blir ändå grundtankarna. Och egentligen gör det inte så mycket att allt inte står klart efter färdig läsning av essän, det ligger så att säga i dess natur. Dock är det skönt att inte alla texter är lika nördiga. Bokens fyra första texter är litteraturanknutna och relativt teoretiska, men längre fram vidgas perspektivet och här finns till exempel en intressant essä kring autencitet och och konstgjordhet som handlar om inspelningen av Mel Gibsons film The passion of the Christ och en skildring av en massaker i Peru som inte är det minsta teoretisk, bara fundersam. Och Johansson skriver hela tiden mycket väl. Inte ens när han försöker slarva i den sista essän om slarv (ja, ni gissade rätt, ett försök att slarvskriva sig ur konsensus) lyckas han dölja sitt fantastiska handlag med språket. Det är för det mesta mycket givande att läsa Nonfiction. Även om man någon gång skulle önska sig någon annan teoretiker än Deleuze som bollplank. Om inte annat är ju just det flitiga användandet av denne lärofader ett bevis på svårigheten att skriva kontextfritt.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2008-07-20 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-01 20:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2986

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?