Recension

: Raskrigaren
Raskrigaren : Seriemördaren Peter Mangs Mattias Gardell
Leopard förlag
9/10

Mangs rätta ansikte

ISBN 9789173433815
Sidor 440

Om författaren

Mattias Gardell är religionshistoriker vid Stockholms universitet. Han har tidigare gett ut bland annat Bin Ladin i våra hjärtan (2005) och Islamofobi (2010).

Sök efter boken

Döda invandrare, sa Mangs, och polisen kommer att utgå ifrån att de haft livet av varandra. Knarkuppgörelser, gängbråk, det är där de kommer att leta först.

När Peter Mangs först började skjuta på Malmöbor med utländskt utseende, var året 2003. De första morden skedde i Lindängen, ett område med många utländska namn i trappuppgångarna. En 66-årig man, Kooros Effatian, avrättades kallblodigt i sitt hem och bäddades ner i sin soffa. Först när kroppen tagits omhand och undersökts fann polisen att han blivit mördad. Den andre, en ung kille, Firas al-Shariah, 23, blev skjuten utanför sin port, tidigt en morgon när han var på väg till jobbet. Avrättad med skott på nära håll. Morden hade alltför skilda tillvägagångssätt för att kopplas samman. De skedde i samma bostadsområde. Och där bodde det många invandrare, men ingen Peter Mangs. Det skulle dröja nästan tio år innan polisen började prata om en andra laserman som agerade på rasistisk grund.

I USA var det skillnad på folk och folk. Städarna på flygplatsen, passkontrollanten, de uniformerade bärarna och parkeringsvakterna, de med monotona och lågbetalda yrken, var alla svarta. Bakom ratten i de risiga gamla franska bilarna satt andra svarta. ”Haitier”, sa fadern. ”Passa dig för dem.”

Vita körde pickups, som den hans far senare skulle köpa, om de var rednecks, eller ordentliga bilar som inte stack ut ur mängden om de var välbeställd medelklass. På kollektivbussarna de passerade fanns bara svarta, framför allt äldre personer, en och annan kvinna med barn. Då och då kom små lastbilar med öppna flak med bruna män på. ”Mexikaner”, sa fadern. ”Opålitliga och lata.” Det fanns också lyxbilar på motorvägen, Bentley, BMW och Mercedes-Benz. Sådana som körde upp på de finare affärernas uppfarter varpå föraren gav nycklarna till en svart eller brun betjänt som parkerade bilen åt dem. ”Judar”, förklarade Peters far med en nick åt lyxåken. ”Parasiter.”

Peter Mangs föds i Växjö 1972 och växer upp i Filipstad, med en mamma och pappa som snabbt skiljer sig. Pappan, Rudolf Mangs, är finlandssvensk. Nationalist ut i fingerspetsarna. Vapenivrare, hängiven rasbiologin. Han flyttar från Filipstad till Boca Raton i Florida, för att arbeta som supervisor på ett finskt möbelföretag. 1996 åker Mangs och hälsar på. En skiljelinje kan skönjas efter att han kommit hem från denna resa. Trots att det skurit sig mellan far och son (Mangs tycker inte han får den respekt han förtjänar från fadern, som ifrågasätter hans affärsidé med att bygga och sälja basar och gitarrer) tar han tydligt intryck av faderns värderingar. ”Han var ju lite före sin tid”, kommenterar fadern. ”Idag hade det varit annorlunda, nu när Sverigedemokraterna är tredje största partiet. Det ger en bättre jordmån.”

”Riktad död för att förhindra massdöd.” Ja, Mangs är övertygad om att multikulturalism kommer att leda till samhällets fördärv. I enlighet med nazismens idéer om att bevara den ariska rasen ouppblandad ger han sig på människor med härkomst från de afrikanska eller arabiska länderna. Egentligen går han främst på utseendet, och kollar först i efterhand upp vilka personerna han skjutit är. Född i Sverige eller inte, integrerad, muslim, eller inte, i det långa loppet spelar det ingen roll för Mangs. ”Jag är ledsen att de här människorna förlorade sina liv, men sådana är spelets regler”, som Oklahomabombaren Timothy McVeigh har lärt honom. Mangs ser på alla som vistas i hans land utan att ”se svenska ut” som kriminella. Även om endast en av alla de han sköt faktiskt var det.

Mellan åren 2003 och 2011 kan Mangs med hjälp av sin strategi ”lone wolf” härja hyfsat fritt i staden. Lone wolf innebär att du arbetar själv, inte är bunden till någon organisation (även om Mangs sympatiserar med Nationaldemokraterna och är aktiv på alternativa Sverigedemokratsbundna sidor som Politiskt Inkorrekt, senare Avpixlat, diskussionsforumet Flashback samt konspirationssajten Vaken.se), är mån om att morden och mordförsöken ska vara utspridda över tid och rum samt skilja sig åt, inte kunna knytas till ett vapen, etc. En väl beprövad strategi som även Breivik använde sig av.

Och media och polis har under denna tid fullt upp på annat håll. Det stavas Rosengårdskravallerna. Bilden av Malmö har snabbt gått från kulturellt hipp serietecknarstad, till Sveriges Chicago. Undersökningar visar att boendena i Rosengård är under all kritik, med kackerlackor i tapeten. Det blir startskottet för en frustrerad rörelse, som från ena hållet handlar om ett ifrågasättande av Malmö Stads förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna. Unga killar tar lagen i egna händer, sätter eld på bilar och kastar sten på bussar. Och från det andra hållet växer hatet mot dessa obegripliga andra. På Politiskt Inkorrekt skrivs det hatiska kommentarer om smutsigt folk som inte kan förväntas sköta sina bostäder, ”de är skadedjur som borde krossas”. Skrivbordskrigarna, kallar Mattias Gardell dem, och de är inte de enda som drar paralleller till djur. 2008 spelas ett samtal mellan poliser in, i en piketbuss på väg till Rosengård. En av poliserna kallar invånarna för ”apejävel” och ”blattejävel”, och skryter om hur han ska ”göra han steril”. Det kommer fram att detta inte är en slump. Flera tecken hittas på att värdegrunden hos Malmöpolisen är under all kritik. Och fortfarande kan ifrågasättas. 2013 hittas ett register över romer, som polisen fört sedan 1930-talet, där varken barn eller redan avlidna personer plockas bort.

När jag läste Gellert Tamas bok Lasermannen var det skönt att den utspelade sig i en svunnen tid. 90-talet. Jag var för liten för att minnas attentaten när de hände, även om jag minns den lilla nynaziströrelsen på min högstadieskola. Hur folk stängdes av för att de heilat på klassfotot. Ultima Thule spelades flitigt på festerna i obygden, bomberjackor och rakade skallar markerade vem du skulle passa dig för. Sveriges självbild var naivt kritvitt, och stollepartiet Ny Demokrati tog sig hela vägen in i riksdagen. Flyktingförläggningar brann, John Ausonius kunde sägas ”enbart snappa upp” de stämningar som redan fått fäste i samhället i stort. Att se samma sak hända nu, i Mattias Gardells omfattande avhandling av dåden i Malmö, är desto obehagligare. Jag flyttade till Malmö 2008. Det känns som alldeles nyss, det han skriver om. Alldeles nyss, som jag satt i personalmatsalen på jobbet och läste om det upptrappade våldet i ytterområdena. Varningen man gick ut med när Mangs började skjuta in genom folks lägenhetsfönster. Var Therese West Persson en vit person som blivit skjuten av misstag, för att hon kom i vägen? Är det en slump att hon är den av offren som tar mest plats i media?

Sverigedemokraterna är inte stora 2003. Men de växer. Under åren som Mangs härjar, med avsikt att ”resa massorna” och ”förstärka spänningarna mellan raserna”, växer Sverigedemokraterna till att 2010 ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll. Nästa val blir de Sveriges tredje största parti. Lasermannen 2 visade sig inte bara vara möjlig. Han gynnades dessutom av sin tid. Det som inte fick hända, hände igen. Mangs lurade polisen att agera efter fördomen att en invandrare dödas av andra invandrare, att motivet finns att hitta i interna uppgörelser, i offrets bakgrund. Till och med när 16-åriga Hakim el-Shamsi sköts ner skrev tidningarna ”polisen misstänker att det ligger någon form av uppgörelse bakom dådet”. ”Man tror inte att det är en ‘galning’ som ligger bakom mordförsöket”, sa kammaråklagaren. ”Det troliga motivet är istället hämnd.”

Det troliga motivet. Är istället hämnd.

”Vi kände inte att vi fick något stöd”, förklarade Jamelia. ”Alla kollade snett på oss. Likadant i pressen. Hakim blev en invandrare. Han är född i Sverige. Sverige är det enda hem han har, och att han blev invandrare tyckte vi var väldigt märkligt, och speciellt vi som ändå trodde att vi var så integrerade. Vi hade bra utbildningar, jobb, allt det där man ska ha, pratar bra svenska, helt integrerade, och plötsligt så var vi liksom invandrare och det här (mordförsöket) hade ju hänt bland invandrare, så det var lite som, vem bryr sig?”

Gängrelaterat. Uppgörelse bakom. Min pappa ringde, frågade om jag inte var rädd när det smällde lite varstans, hela tiden. ”Det händer ju inte här”, sa jag, ”där jag bor. Eller jag har inte märkt av något i alla fall.” Underförstått: jag umgås ju inte i de kretsarna. Jag har inga vänner som bor i Lindängen, Rosengård, länge hade jag aldrig ens varit där. Man klagade på den ökade vapentillgången i Malmö. Medan Mangs fick hjälp från fadern att få vapen och vapensikte skickade till Sverige från USA. Ammunition fick han helt lagligt, genom skytteklubben han var medlem i. Hakim överlever mordförsöket, men familjen upplever inte att de får tillräckligt med skydd från polisen efteråt. Skrämda flyr de pressens häxjakt till föräldrarnas hemland Beirut, som trots oroligheter känns tryggare än Malmö.

Raskrigaren är en av årets viktigaste böcker. Inte bara som en upprättelse för de döda och anhöriga, utan även som en byggsten för att förstå vår samtid. Att dåden var rasistiska blir i backspegeln ställt bakom allt tvivel, men under rättegången var det inte ord man ville ta i sin mun. Om polisen hade bemödat sig att kolla igenom den digra samlingen texter som återfanns i Mangs dator vid gripandet hade man bättre kunnat förstå hans motiv och den världsbild han hade. Att Therese, eller ”Threz” som hon kallades, till exempel avrättades som en så kallad rasförrädare, inte alls sköts av misstag. Istället blev ”Lasermannen 2″ omdöpt till ”Malmöskytten”. Som att det handlade om sportskytte med lerduvor, påpekar Gardell sarkastiskt. Inte kom det något tal från statsministern. Inte blev det någon utredning av stadens (landets) stora problem med rasism.

Svenskarna kallas slött för ett av världens mest toleranta folk, men efter fallet Mangs finns all anledning att göra upp med den bilden. Som Soran Ismail visar i teveserien Absolut svensk har vi börjat tappa den faktiska betydelsen av ordet ”rasist” och när en handling egentligen är ”rasistisk”. ”Rasist” har blivit synonym med den ultimata ondskan, och ingen vill förstås komma i närheten av det. Även när vi behandlar människor olika beroende på deras utseende. Som när Rosengårdsproblemen skylls på dess invånare och ”kulturen där”, istället för socioekonomiska skillnader som ger klassmotsättningar. En ojämn fördelning av resurserna, som snarare handlar om bostadspolitik, och skapar ett samhälle av väldigt fattiga och väldigt rika.

Alla borde läsa Raskrigaren. Tyvärr tror jag inte att alla kommer att göra det. Det är en tjock bok med många fotnoter, och även om Gardell lättat upp läsningen med traditionell deckarton, ett pedagogiskt förhållningssätt, kräver den sin tid. En hårdare redigering hade efterfrågats. Även om allt är oerhört intressant att ta del av (som Mangs teori om att människor med aspergers är en slags övermänniskor, befriade från grumlande känslor. ”Homo sapiens aspergers”, kallar han dem i sina egna texter), drar onödiga upprepningar och syftningsfel ner helhetsintrycket.

När Mangs greps i sin lägenhet i Dammfri, nära rikemansområdet Slottsstaden, var det nog många grannar som blev förvånade. Även flashbackanhängarna bör ha blivit skraja när det visade sig att han återfanns i deras led. Gjorde flera inlägg. Många hejade på. Ändå har han hamnat i facket ‘ensam galning’. Jag tänker på jakten på potentiella IS-krigare, och vad vi helst letar efter för avvikelser. Hur bilden av en terrorist ser ut, nu och då. Det är svårt att känna sig trygg i att detta inte kommer att ske igen. Låt oss åtminstone hoppas att en och annan Malmöpolis får Raskrigaren under sin gran, och tar sig tid till eftertanke och omprövning. Självkritik. Det är så vi blir bättre människor, växer. Kanske även medarbetare på Sydsvenskan och de andra stora medierna, som har så smärtsamt stort ansvar, när allt kommer omkring, för hur vi uppfattar vår omvärld. Inte ens Chicago är ju längre Chicago, som Gardell påpekar. Det var trots allt länge sen Al Capone var på tapeten.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-21 16:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6401

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?