En roman om hur Frankrike röstar fram en president från Muslimska brödraskapet skriven av fransk litteraturs enfant terrible: Michel Houellebecq – går det att läsa en sådan bok som enbart litteratur? Är det möjligt att särskilja dess litterära kvaliteter från dess idéinnehåll? Är det en bra bok eller inte? Att kunna besvara några av de frågorna var min föresats inför läsningen av Underkastelse.

Min tanke var att slippa hamna i att behöva redovisa samma gamla gegga av dagspolitisk idédebatt som vi sett och läst tusen gånger förut: är det möjligt att förena islam med västerländsk demokrati, välfärdssamhället och jämställdheten? Har islamistisk terror inget alls med islam att göra eller i själva verket allt med islam att göra? Är Muslimska brödraskapet ”moderata” eller bara förtryckets förlängda men maskerade arm? Och så vidare.

Huvudpersonen Francois, professor i litteratur vid Sorbonne, är en i raden av Houellebecqs olika inkarnationer av Camus Främling. Vår antihjälte bryr sig som sin berömda föregångare inte nämnvärt om att hans mor dör under romanens gång, inte heller att fadern också passar på att gå vidare. Francois bryr sig något mer om hur mycket han får användning för sitt könsorgan, men innerst inne verkar han tämligen likgiltig vad gäller den saken också. Han har dock inga problem med att få ligga (det brukar inte Houellebecqs huvudpersoner ha), han verkar i princip kunna välja och vraka mellan kvinnor i olika åldrar.

Det enda av något som helst värde Francois har åstadkommit här i livet är en 800-sidig studie av Joris-Karl Huysmans, författaren bakom ”dekadensens bibel” Mot strömmen (À rebours). Han speglar sig i Huysmans liv och tvingas till slut ställa sig själv frågan: vad är kostnaden för att gå emot strömmen?

Francois är nämligen något mer intresserad av att följa de politiska förändringarna i Frankrike som sker under några veckor i romanens nutid 2022 – även om han gör det på ett tämligen förstrött och likgiltigt sätt. Och det är dramatiska saker som händer: det franska folket röstar fram en president från Muslimska brödraskapet vilket blivit möjligt genom att socialisterna bildat allians med brödraskapet för att blockera Nationella fronten (man måste han en del insikter i det franska röstningssystemets teknikaliteter för att hänga med i svängarna här).

Under den nye presidenten Mohammed Ben Abbes styre blåser nya vindar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är bara att glömma, månggifte tillåts och bara muslimer får undervisa vid det privatiserade Sorbonne-universitet som nu sålts ut till saudiarabiska intressen. Francois får i gengäld en rikt tilltagen pension och behöver i ännu mindre grad bekymra sig om någonting. Men till och med Francois visar sig kunna lockas av pengar och nya förmåner – bara han underkastar sig den nya ordningen.

Underkastelse är en plågsam bok att läsa eftersom den blottlägger mänsklig svaghet på ett övertygande sätt. Den är inte riktad så mycket mot islamisering i sig som mot kappvändande opportunister vilka lockade av pengar och möjligheten att utöka sitt frubestånd med femtonåringar raskt kastar alla eventuella principer rörande rättvisa, kultur och bildning, vetenskap och humanism över bord.

Houellebecq beskriver ett sluttande plan som inte är särskilt svårt att föreställa sig. För handen på hjärtat, sitter inte de här principerna löst redan idag? Och när både kapitalismen och kommunismen har misslyckats med att skänka mening åt de breda människolagrens liv kanske det inte är förvånande att en monoteistisk religion vars företrädare säger sig sitta inne med alla svaren på sociala och politiska problem vädrar morgonluft.

Jag förstod ändå, och det sedan flera år tillbaka, att det växande gapet som nu blivit avgrundslikt mellan befolkningen och dem som talade i dess namn, politiker och  journalister, oundvikligen måste leda till någonting kaotiskt, våldsamt och oförutsägbart.

När ideologin sedan understöds med hjälp av en aldrig sinande ström oljepengar från arabiska halvön är inte steget långt till att byta sida. Det Houllebecq visar i Underkastelse är att för en del blir livet under den nya regimen knappast sämre: politiker, journalister och intellektuella utan integritet kan lätt hoppa på det islamistiska tåget och bli rikligt belönade.

Men hur är Underkastelse betraktad som litteratur då? Jag tvingas inse att frågan åtminstone delvis är felställd. Det är först och främst en idéroman och Houellebecq lägger föga omsorg vid att måla några djupare personporträtt eller att beskriva någon psykologisk utveckling att tala om hos karaktärerna om nu det skulle vara kriterier för litterär kvalitet. Det är inte heller textens syfte. Man skulle lätt kunna tänka sig texten omarbetad till en essä men då skulle den förlora den dramaturgiska spets det ändå innebär att Francois till slut måste göra sitt val: att följa strömmen eller inte.