Recension

: Serotonin
Serotonin Michel Houellebecq
2019
Albert Bonniers förlag
6/10

Självömkan hos den som har allt

Utgiven 2019
ISBN 9789100180560
Sidor 315
Orginaltitel Sérotonine
Översättare Sara Gordan

Om författaren

Fotograf: Pierre Ferbos

Michel Houellebecq är född 1958 på den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Sitt genombrott fick han med Elementarpartiklarna. I svensk översättning utkom därefter romanerna Plattform, Konkurrens till döds, Refug, Kartan och landskapet och Underkastelse. Han är även poet och essäist. Houellebecq beskrivs ofta som en kontroversiell och provokativ författare. I sina romaner skildrar han samtiden i relation till frågor om t.ex. sexualitet, religion och kloning.

Sök efter boken

Florent-Claude Labrouste medger att han haft kärleksfulla föräldrar, en bra uppväxt och fått en god utbildning. Men han hatar sitt namn. Med karriären som expert inom jordbrukspolitiken har det gått sisådär. Florent-Claude har haft svårt att hitta mening i arbetet. Dock har han det gott ställt, kör Mercedesjeep och bor i eftertraktad Parisvåning med utsikt.

Klara dagar kan man se ända till Versailles. Denne 49-åring hatar också sin nuvarande relation. Han är sambo med en ung japanska. På ett säreget sätt gör han slut, söker ensamheten och ger sig ut på en mental resa i sitt förflutna. Framförallt med destinationen gamla kärleksrelationer.

Samtidigt börjar Florent-Claude ta ett läkemedel mot depression, Serotonin, som ska balansera kroppens hormoner. Bokens titel till trots är detta emellertid inte en roman om lyckopiller, ej heller om psykisk ohälsa. Nej, Serotonin är en berättelse som sätter kärleken främst, den olyckliga. Det är stundtals berörande och hela tiden välskrivet och väl översatt från franskan.

På andra plats, eller möjligen delad förstaplats, kommer samhällsfrågorna. Michel Houellebecq skulle inte vara Michel Houellebecq om han inte tog spjärn mot någon form av politisk korrekthet. Författaren har rykte om sig att vara kontroversiell. På baksidesflärpen kallar Bonniers Michel Houellebecq för ”en av vår tids mest omtalade författare”. Med det menas kontroversiell.

Romanfiguren Florent-Claude har själv sumpat sina relationer genom elakhet, svek och otrohet, något han i klara stunder huvudsakligen kan medge. Ändå lägger han skulden på kvinnor i allmänhet och samtidsandan – feminism, jämställdhet, karriärideal – i synnerhet. Att förklaringen till berättarens olycka skulle kunna vara osunda manliga könsnormer är en tanke som föresvävar mig som läsare, men den utforskas inte närmare i romanen.

Ett parallellt tema i Serotonin är jordbrukspolitiken i Frankrike. Florent-Claude hälsar på sin gamla studiekamrat Aymeric, storskalig mjölkbonde i Normandie. Myndigheterna fattar ett beslut om mjölkkvoterna ungefär samtidigt som Aymerics fru lämnar honom för en konsertpianist från London. Bonden, som är beväpnad till tänderna, ger sig hän de våldsamma protesterna mot de politiska besluten.

Serotonin är en roman med tuggmotstånd. Jag dras in i Michel Houellebecqs väv av trovärdigt persongalleri, bra dialog och märkliga händelseförlopp. Känslan av ”al dente” uppstår genom resonemangen i berättarjagets huvud. De är märkligt bakvända. Florent-Claude har själv farit fram hårt med kvinnorna, men det är deras fel att det sprack.

Han super hårt, röker oavbrutet och framlever en ensam, stillasittande tillvaro framför tevesporten i ett hotellrum. Ändå överraskas han av doktorns besked om ohälsa. Möjligen skulle ”sorg” kunna vara en utlösande faktor, spekulerar han. Men hallå, vem skulle inte fara illa av en så självdestruktiv livsstil? Jag känner mig frestad att ta denne generationskamrat hårt om axlarna och ruska honom ordentligt, men då skulle han väl gå sönder.

Samma bakvändhet finns i Florent-Claudes samhällsanalys. EUs största budgetpost är jordbrukssubventioner. Frankrikes bönder är de främsta mottagarna. Ändå är det synd om bönderna.

Till det ska läggas omfattande skyddstullar mot omvärlden som håller exempelvis afrikanska producenter borta. Ändå är byråkrati av ondo, anser denne jordbruksbyråkrat.

Sammantaget kvalificerar sig Florent-Claude för det elaka epitetet ”vit kränkt man”. Det är inte första gången Michel Houellebecq skriver om en sådan och jag blir inte klok på romanens ärende. Ska vi tycka synd denne figur? Eller är romanen satir med udden riktad mot just vita, medelålders män som trots fet plånbok, makt och handlingsfrihet väljer förlamande självömkan?

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2020-01-29 00:00 / Uppdaterad: 2020-01-28 23:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7999

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?