"Jag upptäckte Lovecrafts berättelser vid sexton års ålder och fördjupade mig genast i alla hans verk", inleder Michel Houellebecq sin betraktelse över författaren H.P. Lovecraft, och jag känner genast igen mig. Någonstans efter upptäckten av The Cure och pormaskar fann Lovecraft för en tid en plats även i mitt liv.

Sen dess har det nog gått en femton år utan att jag egentligen återvänt direkt till de lovecraftska världarna. De fantastiska berättelserna om den oändliga, närmast oförståeliga skräcken. Ondskan satt på pränt. Kanske har uppehållet berott på en mättnad från min sida. Kanske beror det på Lovecrafts extremt osympatiska politiska läggning. Eller kanske har min bild länge (allt för länge) färgats av diverse biografiker, vilka karakteriserat Lovecrafts författarskap som klumpigt, infantilt, stolpigt, svulstigt – ja, rent ut sagt dåligt.

Men så kommer då Houellebecq. Han sticker inte under stol med att han beundrar Lovecraft som författare. Han vill så gärna göra en sympatisk läsning av honom. Lyfta fram en annorlunda författare – ett missförstått geni.

Det blir för den skull aldrig inställsamt, insmickrande. Houellebecq försöker aldrig dölja Lovecrafts alla svagheter och osympatiska sidor: hans konservatism – nej, hans rent reaktionära politiska åsikter – hans rashat, hans föraktfullhet eller hans misantropi. Tvärtom, de här aspekterna lyfts fram som kännetecknande och danande för den poesi som Lovecraft ändå skapar. För det är främst som poet Houellebecq betraktar Lovecraft. Även om poesin i mångt och mycket inte har publicerats så är det kanske just som sådan han främst borde minnas.

Essäens försök med en sympatisk läsning även av det djupt osympatiska blir därför en tankeväckare. Och under läsningen av Houellebecqs essä känns det som att han ser och sätter ord på just precis det som har fångat så många av Lovecrafts läsare (men så få andra kritiker och biografi-skrivare?) – de stora, svindlande perspektiven. Drömmar och mardömmar klädda i ord. Skildringen av hatet, realistiskt därför att det var självupplevt. Skildringen av skräcken. Vansinnet. Svagheten. Utsattheten.

Så någonstans i den här essän vaknar något jag absolut inte förväntade mig; en lust att faktiskt läsa Lovecraft igen, att återuppta en gammal om än högst osympatisk bekantskap. Även om jag egentligen befarar att Lovecraft nog aldrig blir så bra som i Houellebecqs ögon.