Den författare som skrev Houellebecqs första roman, Konkurrens till döds (sv 2002), vill man gärna vara kompis med. Någon som kan skriva en så svidande satir över hur det funkar på en vanlig arbetsplats måste vara en rolig människa. Redan här hade Houllebecq hittat sitt tema. Människan, precis som allt annat på planeten, lyder under Darwins princip: endast den mest lämpade överlever. Människan är bara snäll och god om hon har något att vinna på det, om det kan göra henne ännu mer lämpad att överleva.

Första romanen är en bagatell ungefär på samma sätt som ett avsnitt av The Office (tv-serie stor strax efter år 2000), eller den tecknade kontorshumorn Dilbert (stor på 1990-talet). Rolig och sann, men inte drabbande. Alla bitarna fanns på plats men fortfarande fokuserade Houellebecq på individen.

I hans nästa roman, genombrottet Elementarpartiklarna (sv 2000), har han hittat rätt. Den logiska följden av Darwins princip är att organisera allt mänskligt liv efter kapitalismens princip: allt är en vara, allt går att köpa. Ingenting är värdefullt i sig, allt får sitt värde i relation till andra saker.

I Elementarpartiklarna finns det fortfarande en krock mellan individen och civilisationens perspektiv. Varje människa har ett hopp om ett värdigt och meningsfullt liv men ur civiliastionens perspektiv är detta bara larv, etik är en dinosaurie. Detta framvisas som en krock mellan känsla och förnuft, där känslan är stark och förnuftet segrar.

I Herman Hesses roman Stäppvargen läser vi att humorn är människans sätt att stanna kvar i borgerligheten. För att kunna stå ut måste vi skratta åt alltihopa. För varje roman Houellebecq har skrivit har det blivit allt svårare att upptäcka ett skratt som görs inifrån borgerligheten. Visst finns här en krock mellan individ och civilisation, men det är allt tydligare att författaren varken har sin känsla eller sitt förnuft på indivdens sida. Houellebecq skrattar nu åt oss, inte med oss.

I Kartan och landskapet är huvudpersonen en konstnär som, precis som Houellebecq, gör karriär på att visa att darwinism och kapitalism är det som styr och att inget går mot det bättre. I sammanfattning kan man säga att Jeff Koons lätthet har ersatts av Damien Hirsts dödslängtan. Det finns inte längre någon äkthet, kartan är en bättre beskrivning av livet än verkligheten. Den som vill läsa om hur detta tar sig ut bör läsa Stefan Jonssons intelligenta recension av romanen i Dagens Nyheter.

Frågan är såklart vad det är som finns kvar av hoppet om ett värdigt och meningfullt liv, som var en så stark drivkraft i tidigare romaner. Vad som absolut inte finns kvar är den meningsfulla individen som existensens mittnav, såsom hon har varit i litteraturen under de senaste 200 åren. Alla de recensenter – vilket är de flesta, se länk till höger – som försöker läsa romanen mot denna bakgrund och letar efter det subtila och det psykologiska djupet tycker, med all rätta, att romanen är taffligt ihopkommen.

Houellebecq tecknar ett ytligt porträtt för att han är övertygad om att människan är ytlig. Människans psykologiska djup är inte ett meningsfullt djup, det finns där men är att betrakta som ett hjul på tomgång. För att kunna leva livet som om det är meningsfullt krävs brist på både känsla och förnuft.

Den författare som skrivit Kartan och landskapet är nog inte en lika bra kompis som den som skrev Konkurrens till döds. Det finns inte någon humor kvar. Det som återstår är sorgen. Det är sorgen, inte skrattet, som får oss att stanna kvar i borgerligheten, som får oss att att inte ge upp. Valet står mellan avstängdhet och sorg. I våra ljusaste stunder kan vi lämna den känslolösa avstängdheten bakom oss och känna den sorg som kommer av att livet inte är annat än en vara på kapitalismens marknad.