Recension

: Förkunnaren
Förkunnaren Unni Drougge
2011
Massolit Förlag
8/10

Hårda Berit ännu hårdare

Utgiven 2011
ISBN 9789186649166
Sidor 447

Om författaren

Unni Drougge är född 1956 och bor i Stockholm. Hon debuterade som författare 1994 och fick sitt stora genombrott med romanen Andra sidan Alex 1996 och har därefter skrivit flertalet romaner som det debatterats vilt om. Unni Drougge är även aktiv som krönikör, journalist och bloggare.

Unni Drougge
Fotograf: Severus Tenenbaum

Sök efter boken

I den andra delen i serien om journalisten Berit Hård, Förkunnaren, handlar det om kändisskap och konsekvenserna av det. Vi möter Lotuz af Love, en artist som förespråkar fred och kärlek. Han bleker sitt hår vitt, klär sig i vita särkar och uppmanar sina fans att söka efter ljuset inom dem. Berit Hård får jobbet som hans PR-ansvarige, en arbetsuppgift som för henne till ett ashram i Indien, hippiefestivaler i Dalarna och till Lotuz af Loves eget högkvarter i Finland.

Sedan den första boken, Bluffen, släpptes förra året har Unni Drougge bytt förlag från Modernista till Massolit och fördjupat sin huvudkaraktär Berit Hård ytterligare. Till skillnad från hur personer verksamma i Stockholms mediebransch vanligtvis beskrivs är Berit ensam, överviktig och totalt ointresserad av hur omgivningen uppfattar henne. Hennes intressen är mat, öl och ormen Lucifer. Hon klär sig i tajta lackkläder, djurmönster och spetsunderkläder, gärna i rött. Efter att ha blivit brutalt dumpad av sin chef för flera år sedan lever hon som singel, men plockar gärna upp unga, tafatta rockkillar på Kellys eller Kvarnen. Hon är mån om sin egen lust och kastar gärna ut männen så fort hon har blivit tillfredställd. Jag kan tycka att det är synd att en så oantastlig människa som Berit Hård ska behöva ha en olycklig kärlekshistoria i bagaget. Jag vill att hon ska få vara som hon är utan orsak och verkan. Samtidigt gör det henne mer mänsklig.

Lyckan som är PR-byrån som Berit får uppdraget att sköta Lotuz af Loves presskontakter av är sådär trendigt, korrekt och välputsat som det förväntas. Miranda, byråns ägare är stereotypen av den lyckliga, framgångsrika kvinnan. Hon är smal, välklädd och positiv. Och bryr sig bara om vad andra människor tycker om henne. Trots olikheterna gör hon Berit till sin vapendragare i kampen om att göra Lotuz af Love till en av landets mest kända och eftertraktade artister. Under resans gång tillkommer ytterligare en kund, ett fiktivt socialdemokratiskt parti som också söker berömmelse och popularitet.

I Bluffen var en av de större behållningarna Leif G W Perssons karaktär. I Förkunnaren har han inte fått samma utrymme även om han dyker upp mot slutet. Inledningsvis känner jag mig lite besviken när han inte medverkar, men boken bär sig även utan kriminologiprofessorn. Det är också befriande att Unni Drougges karaktärer är kiss- och bajsnödiga och kåta, att de fiser, rapar och svettas. Toalettbesök är ofta bortrationaliserade från litteraturen, men när de för en gångs skull existerar ökar de trovärdigheten.

Däremot ställer jag mig tveksam till förlagets benämning av boken som deckare som mest känns som ett försök till ökad försäljning. Det är underhållning med inslag av brott, men fokus ligger inte på dem utan på karaktärer och medieklimat. Att omslaget bryter så mycket mot omslaget till första delen om Berit Hård känns också tråkigt. Trots förlagsbyte hade jag önskat att böckernas formspråk höll ihop mer.

Men mest är det igenkänning, ironi och svidande samhällskritik på samma gång, Unni Drougge har öga för de små detaljerna som gör hela skillnaden. Jag har genomgående roligt när jag läser. Satiren är tydlig, men inte övertydlig, mediestrategierna enkla, men inte simpla. I slutändan når vi Unni Drougges paradgren; manlig makt och hur den utövas mot kvinnor. Och trots att brotten mot slutet blir smutsiga och osmakliga är det genomgående välskriven underhållning.

Emelie Novotny

Publicerad: 2012-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-02 15:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4500

6 kommentarer

Fult omslag.

kakan Oregistrerad 2012-01-06 12:55
 

Unni Drougge är en undermålig författare som skriver pekoral, essensen består av mansförakt, pseudo-radikalism och självhävdelse-behov.
Tänk om en manlig författare skulle skriva så nedvärderande och stereotypt om kvinnor..

Fredrik St. Oregistrerad 2012-01-06 13:27
 

Vi bedömer inte omslag i våra recensioner men ibland kan så klart förlagen anstränga sig lite mer. Vet man inget om boken är det omslaget man tittar på. Den här boken tycker ju Emelie om ändå så förhoppningsvis kan andra se bortom omslaget.

Camilla Hällbom Redaktionen 2012-01-06 13:28
 

”Välskriven underhållning”.. möjligen, men också en katalog av klicheér och stereotypa person-porträtt.
Mansbilden i hennes böcker är genomgående negativ och nedvärderande.
Eller hur?

Fredrik St. Oregistrerad 2012-01-13 09:46
 

Älskar Böckerna om Berit Hård och tycker inte alls att författarinnan visar på någon sorts manshat, tvärt om. Unni Drougge vänder upp och ned på bilden av gangsterkillen som bara tänker på sex och på gulligullfarbrorn som egentligen inte är så gullig.
För en gångsskull är det en kvinna som vågar vara äcklig, kåt och jävligt ointresserad av att behaga. I LIKE!

Michaela Oregistrerad 2012-01-21 23:17
 

Jag tycker inte heller att omslaget är det snyggaste, precis som jag skrev i recensionen hade jag dock främst velat att dom höll ihop serien mer än vad dom har gjort nu, trots att det är nytt förlag.

Att Unni Drougge skriver nedlåtande om män håller jag däremot inte med om. Hon sätter ljus på och lyfter fram strukturer som ofta är svåra att se och svåra att återge. Att hon inte alltid skildrar sina karaktärer från deras bästa sidor håller jag med om, men det gäller både kvinnor och män.

Emelie Novotny Redaktionen 2012-01-22 19:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?