Det finns ingen som så gärna retas med gubbar och etablissemang som Unni Drougge och nu har hon gjort det igen. Hennes senaste bok Bluffen är den första i en trilogi om Berit Hård. Bluffen inleds med ett mordförsök på Jan Guillou på Bokmässan i Göteborg och skvallerjournalisten Berit Hård råkar filma hela tumultet och blir därmed indragen i en härva om makt och intriger som hon helst av allt inte vill bli indragen i. Huvudpersonerna i den härvan är Jan Guillou, Leif G W Persson och Unni Drougge själv.

Upplägget låter precis som en deckare, Berit Hård är den starka ensamvargen till hjälte(inna), sviken och dömd, och själva mordförsökshärvan fylld av polisutredningar, massmediehysteri, misstänkta gärningsman och en bakgrund som blir allt mer invecklad. Dessutom går författaren och förlaget ut redan nu och berättar att ytterligare två böcker är planerade. Till en början är boken just så, deckaraktig med spänningsmoment och kapitelavslut med cliffhangers som gör att jag bara måste fortsätta att läsa en sida till.

Men ganska snart byts deckargenren till något helt annat. Istället för vilda polisjakter levererar Unni Drougge kritik mot hela mediesverige med sin inskränkthet och alla känner alla-attityd. En värld där det gäller att vara måttfull och korrekt, sval och stenhård. En värld där förtroenden och att lita på är värderingar att hålla sig undan ifrån. En värld där män är mer eftertraktade än kvinnor, sitter högre upp i hierarkierna, använder sin makt för att höja sig själv och förminska andra.

Min största behållning med boken är Unni Drougges karaktärsbeskrivningar, Berit Hård är allt annat än en trendig, alert och överambitiös mediebrud som jag förknippar med dagens mediesverige. Hon är istället smaklös, klär sig som en polska, är lite för tjock och trånar efter män lite för mycket. Hon är obunden, fri och stark, eller ensam, sviken och oförmågen. Men hon är alltid människa och det är svårt att få en karaktär så levande och så komplex som Berit är.

Gud, tänkte Unni, så vulgär den där Berit såg ut. Leopardmönstrad topp och latexbrallor. Övergödd dessutom. White trash, kunde hon inte låta bli att tänka. Fast i nästa ögonblick tog hon tillbaka det. Blicken var skarp och djup. Och rösten hade en fyllig resonans, förutom att hon uttryckte sig väl. Sedan var det ett gott betyg att hon läst Unnis böcker. Undrar hur gammal hon är, funderade Unni. Svårt att säga. Men hon borde vara 40 plus.

Gestaltningen av Leif G W Persson är också strålande. Jag ser honom framför mig, hör hans röst, känner hans närvaro. Att skriva om en verklig person som är så exponerad som Leif G W Persson är gör mig på riktigt imponerad.

Att Unni Drougge bitvis tappar sin historia för att få knäppa ännu lite mer på gubbarnas näsor och försvinner ut i prostitutions- och barnporrsträsket bara för att och försöker avslöja skurkar utan att riktigt veta vad det är som ska avslöjas, kan jag ändå förlåta. Däremot har jag som vanligt svårt för när boken blir för överdriven och konstruerat roligt, som Berit själv emellanåt konstaterar kunde hon lika gärna leva i en fars. Handlingen har också en tendens att vara lite för självklar, till och med jag som är en ganska ovan deckarläsare listar ut sammanhang och förlopp tidigare än de avslöjas i boken och det förtar lite av läsningen.

Precis som sig bör slutar boken med en riktig krok som trots att det är lite väl enkelt garanterat kommer att få mig att stampa av otålighet till nästa bok.