Unni Drougge är för mig för evigt förknippad med min ungdom. En ball, snygg och självständig kvinna som skrev punkigt och självutlämnande. Faktum är att jag inte läst något av henne sedan slutet av 90-talet. Nu hugger jag in på den tredje och avslutande boken om skvallerjournalisten Berit Hård. Sugs in i berättelsen redan efter […][...]

Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske. Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger. Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i […][...]

Suss är en drömmare. Hon föredrar golv framför fina stolar, skriver, målar skämtsamma karikatyrer och gör verbala, sprakande kärleksförklaringar till ”B-människan”; den som är inkomplett och mänsklig. Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och […][...]

Jag hann inte gå och se när Martin Schibbye och Johan Persson pratade, vilket förstås var bejublat och säkerligen lite tårdrypande. Annars hade det förmodligen platsat på listan. Och Jonas Gardell vill väl hela världen lyssna på, tänkte jag, så det struntade jag också i. Här kommer högt och lågt, utan inbördes ranking: 1. Den […][...]

I den andra delen i serien om journalisten Berit Hård, Förkunnaren, handlar det om kändisskap och konsekvenserna av det. Vi möter Lotuz af Love, en artist som förespråkar fred och kärlek. Han bleker sitt hår vitt, klär sig i vita särkar och uppmanar sina fans att söka efter ljuset inom dem. Berit Hård får jobbet […][...]

Det förvånar mig att en så duktig och provocerande författare som Unni Drougge väljer att skriva en kollektivroman tillsammans med sina läsare, för det är precis vad Karriärmammans dotter är. Men är man hatad så är man också älskad. Och jag upplever att Unni Drougge har ett starkt och nära band till många av sina […][...]

Det är egentligen en ren slump att jag råkar läsa Lyckliga slut precis efter att jag läst Happy, happy – en bok om skilsmässa. En slump som definitivt ser ut som en tanke. Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du […][...]

En återkommande sommartradition för oss i redaktionen är Modernistas Sommarbazaar. Jag har någon gång tänkt tanken att om man ska satsa på att äga ett förlags samlade utgivning är Modernista ett bra förlag att satsa på. Först och främst för att de inte har funnits i hundra år, som vissa andra förlag. Men också för […][...]

Det finns ingen som så gärna retas med gubbar och etablissemang som Unni Drougge och nu har hon gjort det igen. Hennes senaste bok Bluffen är den första i en trilogi om Berit Hård. Bluffen inleds med ett mordförsök på Jan Guillou på Bokmässan i Göteborg och skvallerjournalisten Berit Hård råkar filma hela tumultet och […][...]

Roman står det på omslaget som på så många andra böcker nuförtiden som har verkligheten som förlaga och inte skäms över det. Som vill göra ett statement. Jag tänker på Maja Lundgrens Myggor och tigrar, eller Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Även Salong F. har verklighetsbakgrund då Åsa Mattsson var med […][...]