Det förvånar mig att en så duktig och provocerande författare som Unni Drougge väljer att skriva en kollektivroman tillsammans med sina läsare, för det är precis vad Karriärmammans dotter är. Men är man hatad så är man också älskad. Och jag upplever att Unni Drougge har ett starkt och nära band till många av sina läsare, men kanske framförallt att de har det till henne.

Visst är det roligt att prova på nya grepp och projektformer, texten tar med all säkerhet andra vägar. Men att som etablerad och erkänd författare bjuda in sina läsare för att avsluta den roman som man själv har påbörjat, bara för att de (troligtvis) ska göra den sämre, är för mig en aning förbryllande. För det finns ju anledning till att det är Unni Drougge som är författaren och till att de andra är läsare, och i det här fallet även medförfattare.

Projektet gick till så att Unni Drougge skrev första halvan av boken och därefter bjöd hon in sina läsare via Twitter och andra webbforum för att slutföra den. Efterhand blev det åtta aktiva medförfattare. Det är tydligt utmärkt i vem som har skrivit vilka sidor. Något som ger mig känslan att skribenterna ska kunna svära sig fria från de sidor som man själv inte har skrivit, man slipper skämmas att för alla vet att det inte var jag. Gör man saker tillsammans tänker jag att alla är delaktiga i slutresultatet och då behövs det inte redovisas för vem som har kommit på bästa vändpunkten eller snyggaste meningen, för alla har varit med om allt.

Bianca Becker är en framgångsrik kvinna som sen flera år driver herrtidningen Zip. Hon har försummat alla relationer som går att försumma; dottern, exmannen, vänner och sig själv. När exmannen och dottern Connies pappa dör vänds allt såklart upp och ner. Att Connie egentligen aldrig har bott hemma hos sin mamma och dessutom har långt framskriden anorexia gör det hela än mer komplicerat. Som att det inte skulle vara nog är Connie bästa kompis med Cuba som är dotter till Biancas största motspelare Dennis Minton. Han har sedan länge kritiserat både Zip, Bianca och resten av sexistiska omvärlden genom sitt nätverk ”Kroppens befrielsefront”. Efter ett uttalande i pressen där Dennis kommenterade Biancas dotters (Connies) hälsa stämdes han på hundratusentals kronor som han nu är skyldig Bianca.

Det är inte helt lätt att ta sig igenom all bakgrundsinformation som presenteras i boken, men när jag väl har tagit mig förbi det läser jag med nästan oförskämt bra flyt. Unni Drougge vet vad hon gör och det är högsta samhällskritik på högsta underhållningsnivå. Där finns också mammans gränslösa kärlek till sitt barn som gör att hon förändrar hela sitt liv och alla sina värderingar om vad som är viktigt i livet. Det är också skildringen av den relationen som är det jag tar med mig ifrån den här boken. Speciellt varsamt och brutalt skildrad är Connies ilska och skuldbeläggande av Bianca. Jag förfasas verkligen över hur överlagt elak hon emellanåt är. Jag har inte läst någon tonårsskildring som är så genomgående hård, speciellt inte från förälderns synvinkel.

Därefter går boken över och blir ett virrvarr av sidospår, det är romantik, spelmissbruk, explosioner och dessutom en lång och detaljerad beskrivning av renoveringen av ett gammalt hus. Händelser som inte behöver adderas till en redan intrigfylld roman. Hårdare redigering och en tydligare hållning till grundidén hade varit välkommet i den senare delen av Karriärmammans dotter. Och trots att det är ett spännande projekt är jag övertygad om att Unni Drougge hade vävt ihop den här berättelsen bättre utan inblandning av sina läsare.