Skrivarutbildningar

Etiketter

Skrivande

Kan man lära sig att skriva? Vad gör man egentligen på en skrivarutbildning? Redaktionen på dagensbok.com visade sig innehålla både en hel del som gått skivarlinjer av olika slag och en del som var nyfikna, så vi gjorde helt enkelt så att de som undrade ställde frågor till dem som visste. Enkelt men funktionellt.

Frågorna blev till den här lilla enkäten:
1. Var har du läst?
2. Vad var det för typ av utbildning?
3. Hur kom man in?
4. Går det att beskriva hur en vanlig dag/kurstillfälle såg ut?
5. Vad har du fått ut av kursen?
6. Vad var ditt mål med utbildningen? Har du nått det målet (än)?

Och det här är vad de svarade:

Alice Thorburn:

alice-thorburn 1. Litterärt skapande 1, 2 och 3 på Stockholms universitet. Tyvärr finns den inte kvar idag.

2. Skönlitterärt skrivande – prosa och poesi.

3. Vanlig antagning till universitet: olika kvoter för högskoleprov, betyg, tidigare lästa kurser.

4. Kursen var på halvfart under tre terminer, Vi sågs vid ett fåtal tillfällen men hade ganska långa träffar (4-5 timmar), och inför varje träff hade vi fått en skrivuppgift (exempelvis att skriva en berättelse som slutar med att en dörr stängs eller att skriva en dikt som innehåller sju rader och tio stavelser på varje rad). På träffen gick man sedan igenom alla deltagares texter, pratade om dem och diskuterade möjliga förändringar och förbättringar. Kursen var upplagd som en grundtermin där vi även pratade en del om berättarteknik, versmått och andra skrivartekniska saker, och där man fick uppgifter. Sedan kunde man välja att fördjupa sig i prosa eller poesi under nästa termin, och fick då arbeta under hela terminen på ett eget projekt. Det hela avslutades med att texterna, eller utdrag ur dem, publicerades i en antologi.

5. Jag lärde mig mycket om att skriva men kanske ännu mer om att läsa andras texter, om att se detaljer, betydelser och förändringsmöjligheter. Det var väldigt givande att få träffa andra som var lika intresserade av skrivande som en själv, och att få höra andra prata om ens egna texter var mycket lyxigt. Lärarna var fantastiska; människor som själva var författare och som var vana vid att läsa andras texter och bra på att upptäcka små skiftningar som var av avgörande betydelse.

6. Mitt mål var nog mest att skriva mer (skönlitterärt). Det målet nådde jag under kursen, men jag skriver inte lika mycket längre, känner inte samma behov som jag periodvis gjort. Jag tycker också att det är roligare att skriva när man vet att någon kommer att läsa det, att ha människor som gjorde det under kursen var otroligt kul. Vi är också några stycken som fortsatt ses efter kursen och prata om texter, och en av oss är nästan färdig med sitt första bokmanus. Att han blir färdig känns som ett mål för mig också nu, eftersom jag följt hans arbete med manuset från början.

Anna Carlén:

Anna C 1. Jag har läst Kreativt skrivande A-B-C vid högskolan i Gävle, en kortare kurs i kulturjournalistiskt skrivande samt en distanskurs i litterärt skrivande vid Västerbergs folkhögskola.

2. Kreativt skrivande såg lite olika ut för varje kurs. A-kursen innehöll både skönlitterärt, journalistiskt och vetenskapligt skrivande och var mest inriktad på kortare skrivövningar och artiklar/reportage/essäer. B-kursen var både skönlitterärt och journalistiskt skrivande. Då fick man jobba med ett längre skönlitterärt projekt och ett längre reportage. C-kursen innebar ett stort litterärt projekt. Eftersom det var högskolekurser hade alla kurserna också många inslag av läsande och kurslitteratur/hemtentor och övning i att ge och få kritik och analyser kring ”det litterära fältet”.

Kursen i kulturjournalistiskt skrivande innehöll, precis som det låter, kulturjournalistik. Övning i att skriva recensioner/krönikor/debattartiklar.

Distanskursen i litterärt skrivande var till största del arbete med ett skönlitterärt projekt.

3. Via högskolepoäng/som deltagare i ett högskoleprogram och på kursen till folkhögskolan genom att beskriva sitt projekt.

4. Det har sett väldigt olika ut. En blandning mellan seminarier, gruppövningar (alltså skrivövningar under lektionstillfället), responsgruppsmöten (schemalagt och utanför schemat) och mycket egen skriv- och lästid.

5. Jag har lärt mig mer om skrivandets tekniker, om hur man ger och tar respons, fått olika perspektiv på skrivande och text och hur skrivprocessen kan se ut och…hm…vissa av de här kurserna var det ju ganska längesen jag läste, men ungefär så. Framför allt tänker jag att alla kurserna har tagit skrivandet på allvar, att man har tillåtits lägga tid på skrivandet på ett sätt som annars kanske inte vore möjligt (eftersom man kan ta csn för kurserna) och att man har fått vara i sammanhang av skrivande människor.

6. Med alla kurser har väl målet varit att lära mig det som jag skriver ovan. Att få sällskap i skrivandet. Att utveckla mina skrivprojekt. I den sista kursen jag läste (kreativt skrivande C) var målet främst att bli färdig med min diktsamling, vilket jag blev/är nu, typ.

Lina Arvidsson:

1. Jag har läst skrivarlinjen på Glimåkra folkhögskola, ett år på skolan och ett år på distans, kreativt skrivande vid Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet) och skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Har även läst kulturjournalistik på Malmö högskola.

2. Den förstnämnda på Glimåkra är en traditionell skrivarlinje, där du får prova på olika sätt att skriva på (även journalistiskt), du lär dig en del litteraturhistoria och vi hade även drama på schemat. Andraåret på distans är mer projektbaserat, man turas om att ge respons via ett forum på nätet och har några träffar på skolan under året. Kreativt skrivande blev under min tid där ett program och avslutades därför med uppsats på c-nivå, som rörde det egna skrivandet. Även här jobbar man med sina egna projekt. Skrivpedagoglinjen låter dig både öva ditt hantverk med respons från lärare och elever, och drar även in den pedagogiska aspekten, att lära ut skrivandet till andra. Kulturjournalistiken var praktiskt upplagd med uppgifter som att recensera en film eller bok, skriva essä eller öva på radioinslag. En distanslinje med vissa träffar under året.

3. Glimåkra skickade jag in arbetsprov till. Skurup också tror jag. De andra minns jag faktiskt inte, pinsamt nog.

4. Väldigt olika. Men en dag i Glimåkra var ofta uppdelad av lektioner med Gunilla, som var mer undervisande i litteraturhistoria, och med Lelle, som pratade om skrivandet som hantverk. Vi hade skrivuppgifter som utgick från olika saker, det kunde handla om att skriva kring ett ämne, att vi skulle inspireras av någon författare, att vi skulle testa olika former, som teatermanus eller poesi. Vi hade också i uppgift att ge respons på varandras texter, vilket skedde muntligt i ring. Det pratades om att se styrkorna i varje text, att uppmuntra skribenten att jobba vidare med det den hade fallenhet för, men också att påpeka de svagheter som drog ner texten som helhet.

5. Jag har gått många skrivarkurser för att jag ofta tyckt att när jag hamnat utanför det skrivande sammanhang som likasinnade och klara deadlines ger, är det svårt att upprätthålla geisten i det egna skrivandet. Kreativt skrivande t.ex, hoppade jag på av en enda anledning, och det var att bli klar med den roman jag höll på med för tillfället. (Och för att jag kräktes av akademisk utbildning och behövde det skönlitterära, fria skrivandet.) Det är viktigt, just detta att lära sig se sin text utifrån. Även om du är duktig från början behöver du vägledning för att bli bättre, säkrare, våga mer. Idag är jag inte lika rädd när jag kastar mig in i en roman eller annat skönlitterärt projekt. Jag vet att jag har verktygen för det, och att det är en livslång träning, ett hantverk man ständigt måste underhålla. Bara detta att en text inte blir bra med en gång! Det är en gudagåva att få inse. Utbildningarna har även gett mig skrivande kompisar, så nu har jag det sammanhang jag behöver, kompisar att bussa mina halvfärdiga texter på för att få respons. Skrivpedagogutbildningen har också gett mig möjlighet att leda egna kurser. Kulturjournalistiken utnyttjar jag väl här, på dagensbok, tror jag… Och kanske även på min blogg.

6. Mitt mål med min första skrivarlinje var att satsa helhjärtat på det egna skrivandet, och med vissa kringelikrokar på vägen har det gått bra att hålla den lågan vid liv. Jag har alltid drömt om att bli publicerad, som så många andra drömmer om, och nu i vår blir jag det. Så ja, ett stort delmål har jag definitivt nått.

Anna Liv Lidström:

Anna Liv 1. Jag har läst tre terminer på Skrivarakademin, med inriktning poesi. Sedan har jag läst tre terminer på Jakobsbergs folkhögskolas skrivarlinje som är en skönlitterär författarutbildning på heltid. Sista terminen där ägnade jag mig åt ett eget diktprojekt.

2. Mina skrivarutbildningar har uteslutande varit skönlitterära. Har tidigare pluggat en massa grammatik och annan teoretisk svenska på universitet så det var otroligt fint att få fördjupa mig i mitt eget skrivande, och vrida och vända på mina egna ord.

3. Jag sökte med arbetsprover till bägge utbildningarna. Till påbyggnadsterminen på skrivarlinjen sökte jag med en projektbeskrivning av det diktprojekt som jag ville jobba med på heltid den terminen.

4. Fokus på skrivarlinjen var arbetet med mina egna texter. Varje vecka lämnade man in en text, och en dag i veckan hade vi textsamtal i smågrupper med handledare. På utbildningen fick jag pröva nya stilar, genrer och litterära grepp. Teorigenomgång kopplades till korta skrivövningar som hjälpte mig att utvecklas i mitt eget skrivande. Jag fick pröva att skriva i olika litterära genrer såsom kortprosa och noveller, dikter och dramatiska scener. Varje vecka fick vi även bundna skrivuppgifter. Vi fick jobba med estradpoesi och med radio. Under andra terminen fick man större utrymme för egna skrivprojekt. Fortlöpande under utbildningen läste vi böcker och det var alltifrån tunga klassiker som Mörkrets hjärta till ungdomsböcker som Sandor slash Ida.

5. Skrivarlinjen gav mig framför allt en tro på mitt eget skrivande. Att våga dela med mig av mina texter, både bättre och sämre, var utvecklande. Att få gå in i andras texter var otroligt intressant och lärorikt. Chansen att bara ägna sig åt läsande och skrivande på heltid med andra som har samma intresse var bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv.

6. Mitt mål med skrivarlinjen var att skriva en hel diktsamling av de små poem som jag från början sökte med. Det blev en svindlande, mödosam resa där formen ändrades många gånger och jag emellanåt ifrågasattes ganska hårt. Diktsamlingen blev till slut klar, fick fin respons av ett par förlag, men är än så länge outgiven.

Emelie Novotny:

Emelie 1. Skrivarlinjen i Skurup i 2 år och upp till C-kurs i kreativt skrivande på Södertörns högskola och Växjö universitet.

2. Skönlitterär.

3. I Skurup på arbetsprover, ca 20 sidor text och personligt brev. På högskola/universitet på gymnasiebetyg.

4. Skrivutbildningen i Skurup skiljer sig ganska mycket mellan år 1 och 2. I ettan sågs vi 3 ggr per vecka för lektioner och textsamtal. I tvåan var arbetet mer fristående och vi sågs ett par gånger i månaden medan vi jobbade på längre projekt.

A- och B-kurs lästes som vanlig universitetskurs med föreläsningar och uppsats. C-kursen var på distans med några få träffar per termin, och uppsats.

5. Från Skurup har jag fått ett litterärt nätverk, och känslan av att det jag gör är viktigt.

6. Målet har hela tiden varit att skriva en skönlitterär text som blir utgiven. Det har jag inte uppnått än, även om det är på god väg.

Anna Nygren:

1. Jag har läst Att skriva dramatik och Dramatik – påbyggnad på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Och Kreativt skrivande 1 och 2 på Linnéuniversitetet.

2. Biskops-Arnö är en folkhögskola där fokus på skrivandet ligger på dramatik för scen, film, teve och radio. Första året jobbade vi med att testa att skriva för olika medium, och sedan har vi jobbat med egna projekt. Linnéuniversitetet är en högskoleutbildning där vi jobbar med egna skönlitterära projekt, poesi, prosa eller dramatik.

3. Biskops-Arnö söker man till med arbetsprover och personligt brev. Linnéuniversitetets kurs söker man som en vanlig högskolekurs.

4. På Biskops-Arnö har jag nu (under andra året) en personlig handledare, som jag träffar sex gånger per termin, som jag diskuterar mitt projekt med. Utöver det träffas vi i helklass en dag i veckan då vi dels läser varandras texter och dels diskuterar olika aspekter av dramatiskt skrivande. Vi går också mycket på teater och film, och ganska ofta kommer gästföreläsare och föreläser. Därutöver är det fritt skrivande.

Linnéuniversitetet är en nätbaserad distanskurs. Man skriver, lämnar in, kommenterar andras och får kommentarer av de andra.

5. Biskops-Arnö har varit mycket givande. Jag har fått testa olika tekniker och metoder, träffat massor av spännande människor, lärt mig att se på mitt skrivande på ett nytt sätt. När man skriver dramatik så handlar det ju inte bara om själva läsupplevelsen. Det är lite speciellt. Vi har till exempel provat att spela in radioteater, och skådespelare har testat våra texter på scenen, så att man får en uppfattning om vad som funkar på scen, eller på film – vilket inte alltid är samma sak som på papper. Jag har också lärt mig mycket om hur jag ska läsa texter. Att läsa och kommentera andras texter är väldigt nyttigt, ofta är det lättare att sätta fingret på vad som är dåligt i någon annans text än i sin egen.

Linnéuniversitetet har nog inte varit riktigt lika givande. Mest får jag ut av de andras kommentarer, och av att kommentera deras texter. Att få kommentarer på det man skriver är fantastiskt, att testa sina texter på andra.

6. Jag vet inte om jag haft något uttalat mål med utbildningen. Ett konkret mål på Biskops-Arnö är att färdigställa en dramatisk text under andra året (som jag går just nu). Det målet har jag i princip nått, eftersom min pjäs, redan efter en termin nästan är färdig. På Linnéuniversitetet är det konkreta målet att skriva en roman. Den är inte klar än. På ett annat plan är målet det lite mer diffusa ”att bli en bättre författare”, det vet jag inte om jag kan bedöma hur väl jag lyckats med.

Kettil Johansson:

1. 1 år heltid på skrivarlinjen i Skurup. 1994/95, tror jag.

2. Skönlitterär. 15 elever och 2 lärare + en rad författarbesök. Som jag minns var det undervisning 3-4 timmar om dagen, eget skrivande resten.

3. Arbetsprover. En dikt om gult och en novell om … jag tror det var om en känsla. Minns att jag berättade om en kille som stod och stirrade på en tall i botaniska trädgården i Lund. Det var min första novell någonsin.

4. Det var femton år sen så… kreativa skrivövningar som skrevs på plats i klassrummet och sedan lästes upp. Ett par gånger i veckan gick man igenom varandras texter i mindre grupp. Och så var det en hel del författarbesök (Peter Kihlgård, Klas Östergren, Arne Johnsson).

Det underliga med skrivarutbildningar är att där går väldigt många människor som inte är intresserade av, och ofta inte är kapabla till att diskutera egna och andras texter på ett konstruktivt sätt. Detta hänger inte ihop med om man är en bra författare eller inte. De två på min kurs som haft störst framgång och gett ut ett flertal böcker var en poet som älskade att diskutera själva hantverket och en prosaist som var helt okapabel att diskutera texten som ett hantverk.

Oavsett lusten och förmågan att diskutera text tror jag att den stora grejen för de flesta på en skrivarutbildning är att man får 3-4 timmar ostörd skrivtid varje dag. Det påstås ibland att man inte blir författare av att gå på en skrivarlinje. Det är nonsens, man blir en bättre författare genom att skriva och att ha läsare som vill diskutera om ens text, detta sysslar man med på en skrivarlinje. Skall man skriva på kvällar, nätter och helger och ha sina kompisar som läsare så tar det betydligt längre tid att bli en bra författare.

5. Jag skrev 3 timmar om dagen i 1 år och fick massor med input på mina texter och blev därmed oändligt mycket bättre på att skriva. Mitt första arbete efter att ha läst klart på universitetet var som journalist, en omöjlighet om jag inte fått denna skrivträning. Om någon idag frågade vad jag är bra på så hade jag svarat att en av de få saker jag är säker på att jag är bra på är att formulera mig på svenska.

6. Jag skrev min första dikt och min första novell när jag skickade in antagningsprovet och blev mot alla odds antagen. Jag tror aldrig riktigt att jag hann tänka att jag skulle bli författare. Och jag är inte en människa som gör något med ett mål i sikte… Det var valfritt att en eftermiddag i veckan gå en journalistkurs, vilket jag gjorde. Jag arbetade under 4-5 år som journalist, på det sättet fick jag ut något rent praktiskt av kursen. Men den stora grejen var nog trots allt att jag blev bättre på att skriva.