Jag hann inte gå och se när Martin Schibbye och Johan Persson pratade, vilket förstås var bejublat och säkerligen lite tårdrypande. Annars hade det förmodligen platsat på listan. Och Jonas Gardell vill väl hela världen lyssna på, tänkte jag, så det struntade jag också i. Här kommer högt och lågt, utan inbördes ranking:

1. Den dyra räkmackan i restaurangen där man får vänta en evighet innan det blir ett ledigt bord för fem. Ja, den är dyr, men den är mycket majonäs och mycket räkor. Och det är skönt med en kö där inte ens Unni Drougge får gå före… Jag tror det kallas den som väntar på nåt gott.

2. Seminarium tillsammans med Jenny Jägerfeld, ”Humor i ungdomslitteraturen”. Det var förstås värsta grejen för mig att äntligen få sitta med en egen bok och prata på ett seminarium på bokmässan, vara en programpunkt (även om de missat skriva in oss ordentligt i dagsfoldern)! Min känsla efteråt är att jag sa en massa saker jag inte planerat att säga, men eftersom folk ändå skrattade till då och då och verkade intresserade, kändes det som en bra och uppsluppen stund.

3. Den urflippade bokshoppingen på den tredje dagen. Ja, vad vore bokmässan utan lite galet slöseri? Här är de ju samlade, alla böcker som det talats om under året, alla böcker man funderat på att läsa men inte kommit till skott med; i min skörd samsas Jules Vernes klassiker En världsomsegling under havet (för att det bara fanns en kvar och för att jag fastnade efter en sida) med den fina serieboken med eget fodral; Död kompis av Simon Gärdenfors; och tunna prosalyriska saker som jag blivit sugen på: Hanna Nordenhöks romandebut och Åsa Ericsdotters bok om otrohet. Det svåra är att välja var man ska börja! Ge mig tre dagar i sängen för konsumtion nu, tack!

4. De privata samtalen. Mötena på efterfesten, eller bara snacket med en kompis som också råkade vara i krokarna. Inte handlar det bara om litteratur förstås, och inte är det specifikt för mässan. Men kanske har det med de få sömntimmarna att göra, att man kan mötas mer direkt och naket förutsättningslöst? Något är det, som sammanför.

5. Bokbloggarna! På lördagen är jag och Christin Ljungqvist på mitt förlag på bokbloggarträff med en hel drös unga tjejer som recenserar och bloggar om böcker. Jag har precis sett några av dem prata på Emelies tvåtimmarslånga montersnack hos Bonniers, och är redan mäkta imponerad. Det är kul att svara på frågor om hur det känns att debutera, hur man ska tänka när man skickar till förlag, hur lång tid det tog att skriva boken, hur man får inspirationen att komma. Jag kommer aldrig att tröttna på att peppa andra människor att skriva.

6. Tomas Bannerhed. Ja, men självklart är jag också lite starstruck. Bara en sån sak som att vi sitter och räknar kändisar på Park, jag och Lovisa. Jag ser seminariet om den exotiserade landsbygden med Bannerhed, Stewe Claeson och Katarina Fägerskiöld, och senare på kvällen får jag chansen att prata med honom. Det är klart att man blir lite fånigt fan istället för nån form av kollega. Först på slutet av kvällen vågar jag säga att jag också är författare. Jag tror att han egentligen är ganska ointresserad av att prata med mig, vare sig vi har samma bakgrund eller inte. Men lite grann fuck that känner jag. Jag fick prata med Tomas Bannerhed. Det är fan i mig punkt efter det.

7. Seminariet om yttrandefrihet. ”Vems yttrandefrihet vill vi försvara?” heter det seminarium som väcker mest känslor i mig, även om jag är på flera bra. Det är en samling journalister från de nordiska länderna som diskuterar bland annat vad som hänt efter massmorden i Norge och Muhammedkarikatyrerna, men också hur yttrandefriheten ska ta ställning till denna våg av hat som kräver censur. Det är här de mest förbluffande tankegångar dryftas. Som den om False balance, en synvinkel på journalism som sprider sig i USA, att man inte längre vill ha en diskussion med åsikter från olika håll, utan letar efter ett rätt eller fel i debatten. Jag hör även förespråkande för en typ av ”försiktig censur” som sker i Berlin exempelvis, där man säger till biografer att ni ”kanske inte ska visa den filmen”, för att det förespås orsaka bråk. ”De ligger lite före i Tyskland”, säger Nils-Erik Forsgård, och jag blir kallsvettig av rädsla. Som tur är finns båda perspektiv av saken förespråkade.

8. Tjejen som vänder sig om framför mig när vi är på väg hem och säger ”Nu ska jag gå hem och läsa din bok, istället för att gå på krogen!”

9. Speaker’s lounge. Ja, men man måste ju vara ärlig. På min bricka på bröstet står mitt namn, vilket tillåter mig att stiga i graderna. Det är en fånig hierarki, men det är alltjämt en hierarki. Jag får vara i samma rum som Lasse Åberg och ta gratismackor, kaffe och hur många kakor som helst. Åtminstone i fyrtio minuter är detta fett kul.

10. Ilon Wikland. Jag ljuger om jag säger att jag ser henne, för det är fullsatt i salongen och jag har hamnat hyfsat långt bak. Men det gör inte så mycket. Jag blir ändå lika tårögd när hon berättar om sin nära relation till Bröderna Lejonhjärta, och om hur hennes mål nu, 82 år gammal, bara är att bli bättre. ”Jag tog mina teckningar och barnet och gick in till Rabén & Sjögren. Snälla Astrid, sa jag, kan jag inte få rita? Och så fick jag rita till Mio min Mio. Det var ’54 och jag har inte varit arbetslös sen dess.” Jag vill vara som henne när jag är 82.