Ser ni pålarna, offerpålarna, där Frank hänger upp döda smådjur, fågelskallar, insekter? De står där i snålblåsten på den lilla skotska ön, som gränsposteringar. Varje dag patrullerar han enligt noggrant upplagda rutiner och ritualer, lika delar överstepräst och gränsvakt, ser till att offren är färska och att allt är som det ska vara.

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.