Ni vet såna där böcker som invaggar en i säkerhet och sedan plötsligt drar undan mattan och visar en att något helt annat legat precis under ytan hela tiden? Att hjälten är ett monster, att föräldrarna varit döda hela tiden, att ena halvan av kärleksparet dog decennier innan den andra föddes… och nu vill du […][...]

Ser ni pålarna, offerpålarna, där Frank hänger upp döda smådjur, fågelskallar, insekter? De står där i snålblåsten på den lilla skotska ön, som gränsposteringar. Varje dag patrullerar han enligt noggrant upplagda rutiner och ritualer, lika delar överstepräst och gränsvakt, ser till att offren är färska och att allt är som det ska vara. Frank är […][...]

Jag är inte så imponerad av upphackade berättelser där historien berättas ur olika personers synvinklar och där kronologin är uppbruten. För att det ska göra något för mig måste arbetet med texten också göra något för handlingen. I Skuld är handlingen uppbruten i flera led. De finns olika personer som för ordet och texten pendlar […][...]

Iain M. Banks har förmågan att skriva väldigt onda böcker – och väldigt snälla böcker. The Algebraist inleds på ett obehagligt sätt och det är nästan med en rysning man antar att detta lär bli en stygg historia. Men efter ett par hundra sidor börjar historien gradvis ljusna och till slut kantas läsningen faktiskt mer […][...]