Recension

: Blodets röst
Blodets röst Magnus Nordin
2010
BonnierCarlsen
8/10

Nagelbitande spänning

Utgiven 2010
ISBN 9789163866784
Sidor 365

Om författaren

Den svenska ungdomsförfattaren Magnus Nordin föddes i Täby 1963. Numera bor han i Stockholm med sin familj. Tidigare kombinerade han skrivandet med sitt jobb som högstadielärare, men är nu författare på heltid. Utöver det spelar han i rockbandet Sonic Negroes. Magnus började skriva redan som ung och startade ett eget bokförlag på två kompisar. Det hette MPT – efter killarnas initialer. Han debuterade 1999 med barnboken Gudarnas ring, men har sedan dess främst gett ut skräck- och spänningsromaner för ungdomar.

Sök efter boken

Det har gått tre år sedan Daniel vaknade och upptäckte att hans livs kärlek, varulven Kira, hade lämnat honom. Han har flyttat till Stockholm och blivit sambo. Gotland har han inte satt sin fot på sedan han flyttade (läs flydde) hemifrån. Men när hans pappa dör måste han återvända. Tanken är att det bara ska vara en blixtvisit, men ödet vill annorlunda. Efter faderns död träder en ny, mer nyanserad bild av honom fram. Kanske var Skrot-Lasse inte bara den elake alkisen som Daniel kände? Daniel konfronteras med faderns hemligheter och får ikläda sig nya roller.

Kira har tillbringat de senaste tre åren under flockledaren Roags beskydd. Efter att ha gett Kiras mamma ett löfte om att beskydda hennes dotter kan Roag inte gärna neka Kira och hennes lilla dotter att få leva i hans flock, även om det innebär en risk för honom själv. Det är inte alla som ser med blida ögon på Alea, som är resultatet av Kiras och Daniels kärlek, men av respekt för Roag håller de tyst. Men en vacker dag visar det sig att någon har skvallrat för De Gamlas Råd och allt ställs på sin spets. Kira måste välja mellan att bli en strykare eller ge upp sitt barn.

Som om Daniel inte hade nog med bekymmer så flyter ett djurskelett upp till ytan, ungefär samtidigt som kriminalinspektör Kim Jäger gör entré. Hon är lång, har extremt gröna ögon och biter sig fast i fallet som en blodhund. Hon rotar runt i de hemligheter som Daniel helst hade sett förblev hemliga. Och snart är de där igen … Varulvarna.

Det här är en stark uppföljare – mycket bättre än den första boken i serien. Alea är ett välkommet tillskott. Som läsare bryr man sig väldigt mycket om vad som händer med henne. Det är samma sak med Kira. Daniel har också växt som karaktär och blivit mer tredimensionell. Hans reaktioner på det som händer känns trovärdiga. Stora delar av den här boken utspelar sig i varulvarnas värld, vilket är spännande. Allra bäst är den dock när den utspelar sig på Gotland.

Allt det jag invände mot i första boken är bättre i den här: Kärlekshistorien mellan Kira och Daniel griper verkligen tag och jag upplever inte alls att hoppen mellan parallella handlingar gör att spänningen mattas av. Tvärtom. Hade jag inte varit tvungen så hade jag inte kunnat lägga ifrån mig boken innan jag hade läst klart, så spännande var den. Jag har aldrig bitit på naglarna förut, men det var nästan så att jag började …

Sofia Luthman

Publicerad: 2012-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-30 19:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4499

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?