I den andra delen i serien om journalisten Berit Hård, Förkunnaren, handlar det om kändisskap och konsekvenserna av det. Vi möter Lotuz af Love, en artist som förespråkar fred och kärlek. Han bleker sitt hår vitt, klär sig i vita särkar och uppmanar sina fans att söka efter ljuset inom dem. Berit Hård får jobbet som hans PR-ansvarige, en arbetsuppgift som för henne till ett ashram i Indien, hippiefestivaler i Dalarna och till Lotuz af Loves eget högkvarter i Finland.

Sedan den första boken, Bluffen, släpptes förra året har Unni Drougge bytt förlag från Modernista till Massolit och fördjupat sin huvudkaraktär Berit Hård ytterligare. Till skillnad från hur personer verksamma i Stockholms mediebransch vanligtvis beskrivs är Berit ensam, överviktig och totalt ointresserad av hur omgivningen uppfattar henne. Hennes intressen är mat, öl och ormen Lucifer. Hon klär sig i tajta lackkläder, djurmönster och spetsunderkläder, gärna i rött. Efter att ha blivit brutalt dumpad av sin chef för flera år sedan lever hon som singel, men plockar gärna upp unga, tafatta rockkillar på Kellys eller Kvarnen. Hon är mån om sin egen lust och kastar gärna ut männen så fort hon har blivit tillfredställd. Jag kan tycka att det är synd att en så oantastlig människa som Berit Hård ska behöva ha en olycklig kärlekshistoria i bagaget. Jag vill att hon ska få vara som hon är utan orsak och verkan. Samtidigt gör det henne mer mänsklig.

Lyckan som är PR-byrån som Berit får uppdraget att sköta Lotuz af Loves presskontakter av är sådär trendigt, korrekt och välputsat som det förväntas. Miranda, byråns ägare är stereotypen av den lyckliga, framgångsrika kvinnan. Hon är smal, välklädd och positiv. Och bryr sig bara om vad andra människor tycker om henne. Trots olikheterna gör hon Berit till sin vapendragare i kampen om att göra Lotuz af Love till en av landets mest kända och eftertraktade artister. Under resans gång tillkommer ytterligare en kund, ett fiktivt socialdemokratiskt parti som också söker berömmelse och popularitet.

I Bluffen var en av de större behållningarna Leif G W Perssons karaktär. I Förkunnaren har han inte fått samma utrymme även om han dyker upp mot slutet. Inledningsvis känner jag mig lite besviken när han inte medverkar, men boken bär sig även utan kriminologiprofessorn. Det är också befriande att Unni Drougges karaktärer är kiss- och bajsnödiga och kåta, att de fiser, rapar och svettas. Toalettbesök är ofta bortrationaliserade från litteraturen, men när de för en gångs skull existerar ökar de trovärdigheten.

Däremot ställer jag mig tveksam till förlagets benämning av boken som deckare som mest känns som ett försök till ökad försäljning. Det är underhållning med inslag av brott, men fokus ligger inte på dem utan på karaktärer och medieklimat. Att omslaget bryter så mycket mot omslaget till första delen om Berit Hård känns också tråkigt. Trots förlagsbyte hade jag önskat att böckernas formspråk höll ihop mer.

Men mest är det igenkänning, ironi och svidande samhällskritik på samma gång, Unni Drougge har öga för de små detaljerna som gör hela skillnaden. Jag har genomgående roligt när jag läser. Satiren är tydlig, men inte övertydlig, mediestrategierna enkla, men inte simpla. I slutändan når vi Unni Drougges paradgren; manlig makt och hur den utövas mot kvinnor. Och trots att brotten mot slutet blir smutsiga och osmakliga är det genomgående välskriven underhållning.