Utgiven | 2011 |
---|---|
ISBN | 9789186629434 |
Sidor | 114 |
Orginaltitel | Azorno |
Översättare | Marie Silkeberg |
Först utgiven | 1967 |
Anteckningar om Azorno:
I ett flöde av höstens romaner.
Hur att läsa?
poesi
Romanen upprepar sig för att den bör göra det.
Ska inte förstås.
Finns något i upprepningarna, det musikaliska.
Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.
Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno.
röster, kroppar, kläder
Kollektiv!
De våldsamma rosorna.
Språket är inget.
Vad återstår? texten?
Hitta ett sätt att läsa den.
hallonsylt på vitt bröd
Hej, det är bara på låtsas!
Det existerar ingen dramaturgi!
Bryta sig loss från dramaturgi, instängdheten, stänga in sig igen i handling som upprepar sig.
Det finns inga lösningar.
vykort och rosor
Så vi leker istället.
Rom, Via Napoli 3.
***
Vi skriver 2012 och lämnar ett litterärt 2011 fyllt av autofiktion och biografier bakom oss. Ett år där en av de mest omtalade litterära framgångarna består av ett stort självbiografiskt, episkt och, inte minst, traditionellt manligt verk(Läs: Min kamp). Efter ett sådant år är det befriande att läsa en bok som inte är något av allt det. Jag önskar verkligen att Inger Christensen hade skrivit Azorno nu. Att hon hade levat och kunnat möta samtiden i sitt skrivande, möta den med lekfullhet och skärpa för att vända upp och ner på den så som hon gör i Azorno.
Azorno handlar om allt och inget. Det är fem kvinnor som eventuellt är gravida med samme man. Fem kvinnor, som eventuellt inte alls är gravida. Det är Sampel, som eventuellt skriver en roman, eller eventuellt inte alls gör det. Det är drinkar på Tivoli i Köpenhamn, det är regn på tyska motorvägar, det är ett rum på Via Napoli 3 i Rom, där en kvinna i huset mitt emot varje morgon klär sig bakom en skåpdörr. Det är våldsamt växande rosor. En hund som heter Goethe. Och det är Azorno.
Det Inger Christensen gör i Azorno är enkelt och inte nytt, men nödvändigt att göra om och om igen på nya sätt. Christensen prövar idéer om vad som ryms eller inte ryms inom romanens ramar. Hon har inte, tvärtemot vad det först kan verka, skrivit en bok som är svår att läsa. Däremot erbjuder den inga lösningar. Det går inte att veta vem som skriver den där romanen kvinnorna talar om, vem som egentligen är gravid eller vem Azorno är, men det spelar ingen roll. Vad som spelar roll är att alla är allt. En kvinnas röst är allas. Den frånvarande mannens röst är ständigt närvarande, eller ickeexisterande. Den packade väskan, huset, romanen, kärleken och språket tillhör egentligen inte någon. Eller alla.
Azorno är en roman som går att läsa både som motvikt och komplement till det breda berättandet. Den är ett språkligt lekland som ibland kan irritera eftersom det är så lätt att leta efter lösningar och handlingar som inte finns. Den bjuder en del motstånd, men när motståndet har släppt blir texten lugn, mjuk och översköljande vacker. Om jag fick välja en bok att ta med mig till en öde ö, skulle det kunna bli Azorno. Den skvalpar hela tiden fram sanningar för att sedan dra tillbaka dem och därefter visa upp dem på nytt. Den är tunn, men samtidigt vid som havet. Och den blir aldrig tråkig.
Publicerad: 2012-01-04 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-05 12:34
11 kommentarer
vill inte hijacka den här recensionen… men att påstå att kanusgårds min kamp är ett traditionellt manligt verk är konstigt (och det görs ju rätt slentrianmässigt av en del skribenter för tilfället)… för att något ska vara traditionellt måste det väl gå att jämföra med ngt… och vad jämför vi detta med? att en finlitterär författare skriver så många tusen sidor om sig själv o sitt inte särskilt upphetsande liv…och han är väl inte ens 40 år… och att dessutom få superrecensioner… det är ju helt galet… vem har varit i närheten av det?
#
Det känns förvisso rätt traditionellt manligt att skriva om sitt liv och få en massa beröm för det. Jag menar, kvinnor som också gör det får oftast höra ”ingen bryr sig väl om ditt liv” snarare. Jämför med Maja Lundgren som också hängde ut folk, Kerstin Thorvall som kallades skandalförfattare. Sen tycker jag också att Knausgårds verk är nåt utöver det vanliga.
#
Såhär. Jag hade en tanke om att bara skriva â€manligt†först. Men eftersom jag inte anser att det egentligen finns fasta värden för vad som är manligt och kvinnligt, lade jag till â€traditionelltâ€. Alltså, han är man, han skriver om en manlig uppväxt och ett manligt liv i ett brett berättande som många manliga(men inte enbart, förstås) författare ägnar sig åt. Sen är det väl kanske inte så traditionellt i sig att beskriva sitt inte så upphetsande liv i en lång serie om sex böcker, nej.
Vill också tillägga att jag inte på något sätt tycker sämre om den sortens verk, men i det här fallet var det skönt men något som var något helt annat.
Och btw, Karl Ove Knausgård har väl jämförts med Strindberg på en del ställen?
#
Den här boken vill jag läsa!
#
Julia: ja, gör det!
Jag har nu för övrigt korrigerat felen i etiketten, eftersom det inte är Modernista som har gett ut alla Inger Christensens böcker.
#
Jo Karl Ove Knausgård har jämförts med Strindberg från en del håll, en jämförelse med Proust är väl mer lämplig iofs. Proust införde förvisso en revolutionerad berättarteknik men han skrev flera tusen sidor om sig själv och skrev förutom det bara en roman, om jag inte misstar sig, som är en föregångare till På spaning efter den tid som flytt, men som gavs ut efter mastodontverket.
#
Jämförelsen med Strindberg handlar väl snarare om synen på kvinnligt och manligt som Knausgård förmedlar på sina ställen? Främst i tvåan, när han bland annat snuddar vid att manligheten skadas av pappaledighet.
#
Ja. Jag är inte expert på Knausgårdrecensioner, men nog finns det andra att jämföra med både när det gäller innehåll och volym.
#
[...] Att ta med till en öde ö [...]
#
[...] “Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder…”Läs mer [...]
#
varför har hon skrivit boken för?
#
Kommentera eller pinga (trackback).