Recension

: Ut i det o-lösa
Ut i det o-lösa Signe Gjessing
2016
Modernista
9/10

Poesin i poesin vänd ut och in

Utgiven 2016
ISBN 9789177010937
Sidor 56
Orginaltitel Ud i det u-løse
Översättare Ann Jäderlund

Om författaren

Signe Gjessing är född 1992 i Vesthimmerland, Nordjylland, Danmark. Gjessing har gett ut två diktsamlingar i hemlandet: Ud i det u-løse (2014) och Blaffende rum nænnende alt (2015). Debutboken belönades med Danmarks största debutantpris, Bodil & Jørgen Munch-Christensens Kulturlegat och är den första som översatts till svenska.

Sök efter boken

Lyriken är bedräglig. Det är något som alla vana läsare av nämnda genre vet. Möjligen går det att hävda att all skönlitteratur i någon mening duperar oss, men poesin och poeterna gör det extra mycket. Duperar, i den meningen att vi sällan får bara det vi först ser. Enskilda meningar kan vara otvetydigt klara, men i sitt sammanhang blir de många gånger något mer. Därför är det ofta omöjligt att öppna en diktsamling och drabbas av exakt samma känsla vid två olika tillfällen.

I Signe Gjessings debutdiktsamling, översatt till svenska av Ann Jäderlund, verkar fraserna och orden först svamligt ditslängda på måfå, som vore de resultatet av en fnissigt övertrött workshop på skrivarläger. Kanske är det jag som är trött i min läsning, men till en början blir jag mest irriterad av raderna: ”en fallskärm när du slår ihop ögonen/ men den ska vikas ihop igen/ världen är skallig/ mellan dina ögonfransar/ det vet du.”

Men, det är inte första gången jag känner såhär inför en diktsamling. Jag läser lite till, stänger boken och tar upp den igen vid ett senare tillfälle. Vid andra läsningen är jag mer välvilligt inställd till Gjessings dikter. Det går att känna sig hemma i dem. Kanske är det den Jäderlundska översättningen, något i den som gör dem bekanta, något i den varsamma lättheten, som gör att poesin trots allt känns fullkomligt självklar i sitt sammanhang.

Gjessing skriver en sorts dikt där världen på många sätt tycks ha övergett all form av logik och rationalitet. Här är galaxer, kosmos, universum, solen och stjärnorna, men också mosaik och skärvor – ett krackelerande. Det är bekanta komponenter, som klädesplagg som har gått sönder och sedan satts ihop igen med avigsidan ut. När plagget vänds rätt igen visar det sig vara samma gamla värld som vi är vana vid, bara ihopsatt lite annorlunda. Poeten har skapat en egen logik i ickelogiken:

Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer, som sträcker sig in i dagen för att rädda undan den.

[…]

Vågor: all vätska fälls ihop som en kniv. Veckla ut vätskan, när jag

säger till

I Gjessings logiskt ologiska universumvfinns också poesin som bärande element. Där har den en lika självklar plats som någonsin solen och stjärnorna, ja den flyter rentav samman både med människan och världen. Det är vackert på ett sätt som både oroar och piggar upp i sina krumbukter: ”Jag springer upp på gatans tak./ Nummer från Sidogatan ligger och flyter,/ poesins husnummer./ Jag snöar ner skyltarna. Otaliga ser jag dem glittra bort. Vem bor inte på landet?”

Att jämföra Signe Gjessing med Inger Christensen känns trist och gjort. Jag har dock svårt att inte tänka på Christensens förmåga att vara närvarade i allt från minsta organism till världsalltet, när jag läser Gjessing. Men där Christensen oftare tycks rakt igenom allvarlig, vänder Gjessing på textens mening och speglar snarare ett allvar i lekfullheten. Hos Gjessing skymtar hela tiden poesin i poesin. Det är värt att återkomma till.

Anna Carlén

Publicerad: 2016-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-17 11:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6687

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?