Recension

: Sista dagen
Sista dagen Leif Holmstrand
2016
Bonniers
9/10

Att binda sköra former

Utgiven 2016
ISBN 9789100143275
Sidor 64

Om författaren

Fotograf: Mika Korhonen

Leif Holmstrand, född 1972 och bosatt i Malmö, är poet och konstnär. Han debuterade 2002 med diktsamlingen Stekelgång, där teman som kropp och kön presenterades sida vid sida med upplösning av dessa begrepp. Våren 2008 utkom Myror. I mars 2010 utkom diktsamlingen Vid mardrömmens mål och 2012 kom Domningskanten. Leif Holmstrand ger dessutom ut böcker under namnet Anna-Maria Ytterbom.

leifholmstrand.com – Författarens hemsida med bilder och info.

Sök efter boken

Rim och bunden vers är samlingsnamn för anrika, svårfångade stilmedel. De skapar texter som inte bara har potentiell rytm och melodi.

Hårda frukter, mogna utan ljus,
mjölkas torra av de dödas händer.
Svårt Förgången Tid i männens hus

De är otvetydigt sammantvinnade med sin rytm och melodi.

annekterar ledsna, drömda länder.
Överstånden fasa: allting vänder.

Jag kan inte klyva strofen. Den ramar in sig själv på nytt.

De fem raderna står på sidan elva i Leif Holmstrands senaste diktsamling Sista dagen, där rader bundits och rimmats med stor skicklighet och viss rebelliskhet – för raderna måste snart kämpa för att behålla sin form. Det är delen HUS LÅNGT BORTA som inleds så, och jag läser den som en sorts presentation eller exposition. (Av någon anledning är min läsning helt linjär, som om boken har en handling.)

Nästa del heter CIS (NÄRSAGA). Jag tänker mig att någon harklar sig och börjar tala, uttalar ett motstånd mot könsspråket, varvar ängslan med saklighet. Som här:

Man är ense överlag
om att ingen kärlek finns på jorden.
Man är helt normal, som jag.
Dags att sabotera skiljeorden.

Rimmen håller i sig … men nertill börjar det snart bubbla upp några oroväckande fritt flödande fotnoter – när det plötsligt går från cis till TRANS (NÄRSAGA). Fotnoternas otyglade tankeflöde, svamlet, tar över helt.

som om vi fortfarande inte kunde finnas ja nej verkligen och jag kom på det nu det är din vän yoshida jag menar jag träffar aldrig dina mumsiga vänner nuförtiden men en gång när månen var orange

… och så vidare. Det är oklart och ingen hänger med. I VÄLKOMMEN HEM försöker formen komma tillbaka, ett par sidor, och orden riktar sig till den trygga, fina du, som skymtats på tidigare sidor. Men det är precis som om någon har försökt slita de båda stroferna itu.

Nästa del: ASAMI KANNON 2013. Vad gör ett urval bundna verser här? undrar jag. De verkar vara ett försök till kamp, ett krafttag för att bibehålla något, inte bara rimmen, syntaxen, orden, formen, men sidorna verkar inte ens ha kontroll över sin egen typografi. Ett andrum, och så:

VI SLÄPPER TAGET. Sista delen, bestående av en lång, hängande tråd av ord, en utdragen sluttamp med fragmentariska ekon från tidigare verser.

Formen har till slut gett vika och avtar, och med den även orden, innehållet. Det går inte att separera form och innehåll. Det går inte att separera kropp och person. Error, error, error.

gåtor
hintar
kartor
ingen
leder
gåtan
utåt
via
dagdrömd
dagdröm
drömmen
drömlik
dröm

Det sjuka ögat sluter sig. Och den sista dagen är förbi.

Jens Hjälte

Publicerad: 2016-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2016-09-18 16:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6688

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?