Så var det det här med bruset. Bruset som inte går att särskilja från någonting, ur någonting, från någonstans till ingenstans. Det är vad. Vadå vad?
Vad är hav
Vad är garn
Vad är film
Vågor, maskor, vågor.
Allt i ett, ingenstans att gripa tag. Ingen början, inget slut. Ett pågående. Ett fångstredskap. En oändlighet av valmöjligheter och frihet.
Vad är också en vad, ett ben. Vad är även en tävling där alla har en insats. Det är aldrig någon som vinner.
ett vad vadå
en titel, vad för slags produkt tematiskt
svårplacerad vad
håller tal i vad hon undrar garn i chefens
tassar,
spindelhane, liten luden vad
hon undrar över vadet vad som vinner,
ingen vinner,
jag är chefens vad.
Så var det det här med L=A=N=G=U=A=G=E. Ytterbom är en sådan poet, en language-poet. Hon intresserar sig för garnet, en berättelse av garn där varje tråd vävs in i nästa, i alla. Där skriften ligger som imman på ovanglaset och där tv-bilden visar en annan tv-bild. Hon intresserar sig inte för den raka linjen, den enkla kommunikationen, berättelsen med början och slut. Sista sidan i diktsamlingen är visserligen en svart ruta, men innan dess står det: fortsätt nu.
För en vän av ordning och reda är detta kaos. Det går inte att nysta upp denna dikt, hur mycket du än försöker. Lika lite som det går att se en film genom att titta på stillbilder, då är det ingen film. Det går inte heller att definiera vad vad är. Vad är vad.
Trots att Björling på en av sidorna uppmuntrar dig; läs uppmärksamt, så kommer du inte kunna fotografera filmen, fånga havsvågen eller stänga av det pågående. Det du kan göra är att zappa, byta riktning, följa en annan tråd, uppgå i nätet. Nya luftmaskor, nya tomma hål att stirra in i, nya djup.
Vad är det här för dikter egentligen, vad?
De är skummiga och skumma. Det sjuder och forsar om dem ena stunden och i nästa stund, ja då rinner de som ljummet strilregn i handflatan. Ligger som stillbilder och flyter på ett öppet hav. Är mjuka och ludna, är en spindel, är en omöjlig tävling.
En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. är en inte-dikt. Det går att säga allt den inte är, men inte vad. Ida Börjel skriver ett fångstredskap till dikterna i sitt efterord. Hon reder inte ut dikten, men för maskorna vidare till texter ur tidskriften Glänta, till litteraturkritikern Roland Barthes, till filmregissörer, till Freud och till Jung. Det gör frågorna ännu fler. Går det verkligen att läsa dikterna som en film? Är det ett stillbildsmontage? Vad vill dikten säga om den inte kan säga någonting? Är det bra? Är det dåligt? Vad?
Jag fastnade i Ytterboms nät, trasslade in mig mer och mer. Men som Börjel skriver kan ett nät vara både att bäddas in och få mjuk kant, lika väl som att bli stypt. Vad är vad?
Publicerad: 2009-10-02 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-01 19:59
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).