Recension

: Myror
Myror Leif Holmstrand
2008
Albert Bonniers förlag
8/10

Förbryllande myllrande

Utgiven 2008
ISBN 9100117276
Sidor 61

Om författaren

Fotograf: Mika Korhonen

Leif Holmstrand, född 1972 och bosatt i Malmö, är poet och konstnär. Han debuterade 2002 med diktsamlingen Stekelgång, där teman som kropp och kön presenterades sida vid sida med upplösning av dessa begrepp. Våren 2008 utkom Myror. I mars 2010 utkom diktsamlingen Vid mardrömmens mål och 2012 kom Domningskanten. Leif Holmstrand ger dessutom ut böcker under namnet Anna-Maria Ytterbom.

leifholmstrand.com – Författarens hemsida med bilder och info.

Sök efter boken

"Myror" är på många sätt läskigt svårbegriplig lyrik. Redan omslaget vittnar om något paradoxalt och förbryllande: en dödskallesymbol bildad av myror lagda i mönster. Skallen ser ut att röra på sig, den ser lite glad och gulligt ut – men symboliken, den säger något helt annat. Läsaren ställs i första dikten inför en systematiskt uträknad komposition, en känsla av skräckblandad trans, någonting monotont och sugande, en rytm som inte går att undvika. Myror upprättar sina stigar med oerhörd precision, de drivs knappast av tankekraft utan av instinkt. Det blir också ganska obehagligt om man översätter myran till en människa. Människor har ju trots allt förmågan att bestämma över sina egna jag, eller? Människan och myrans liv skiljer sig kanske inte så mycket åt. En människa och en myra är kanske i förhållande till sina likar lika mycket värda, eller är lika betydelselösa. Hur som helst kan man inte göra någonting för att inte ingå i ett sammanhang. Alla har ett ansvar. Alla har ett samvete. Alla kan påverka och/eller påverkas.

Skräcken säger: vet du att om vi rör oss ändrar sig hela grafen?

"Myror" är en surrealistisk robot. Det är genomgående svårt att se klart på dikterna. Kanske är det också därför de är så svåra att förstå sig på, det ges aldrig utrymme eller stigar som leder till distans. Alla stigarna eller orden leder, på ett eller annat sätt rakt in i stacken. Som läsare befinner jag mig hela tiden mitt i diktstacken. "Myror" är inte litteratur man fjärmar sig från, ställer sig vid sidan av och analyserar. Det är inte heller litteratur man rycker på axlarna åt.

Det är trots allt en förvirrande och stickig poesi. Ibland fattar jag verkligen ingenting. Ibland är det som om dikten lägger huvudet lite på sned och är ömsint och rolig. I nästa sekund tror man att man blivit lurad och skrattad åt. Ironin läcker åt alla håll. Det finns också gott om mångtydig och spretig symbolik i den här boken, liksom teman. Till exempel problematiserar Holmstrand synen på kön och genus och det gamla vanliga om poetens förhållande till språket. Språket är myror i munnen: "Många längtar ut ur sin meningsbyggnad", skriver han. Men den viktigaste frågan som "Myror" ställer sig och skickligt lyckas gestalta är konflikten mellan individen och kollektivet, mellan oviljan och viljan till både anonymitet och unikhet.

Ett är säkert: den som läser den här boken kommer aldrig, aldrig någonsin med flit trampa i en myrstack.

Textutdrag (Visa/göm)

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2008-05-02 00:00 / Uppdaterad: 2009-03-26 21:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2902

3 kommentarer

bra, poetisk recension med roligt slut. fick verkligen lust att läsa boken.

Lisa Oregistrerad 2008-05-02 00:50
 

[...] poet och har till dags datut släppt tre diktsamlingar vilka alla fått fin kritik (läs här och här till exempel) bland tidningar och tidsskrifter. Med ett härligt samarbete med Konsthallen kan vi nu [...]

Poesicafé! « Oregistrerad 2009-03-26 17:29
 

[...] Leif läser ur Myror [...]

Poesicaféet « Oregistrerad 2009-04-14 11:00
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?